130
De rop, som den stackars hissade Sancho utstötte, voro så högljudda, att de nådde hans herres öron; denne höll stilla för att lyssna nogare och trodde, att något nytt äfventyr vore för handen, tills han tydligt insåg att det var hans vapendragare som skrek. Genast vände han om och kom i skumpande galopp tillbaka till värdshuset, och, då han fann det stängdt, red han rundt omkring det för att hitta på något ställe, där han kunde komma in. Men han hade icke ännu hunnit fram till gårdsmuren, som ej var synnerligt hög, då han fick se den leda lek, som förehades med hans vapendragare. Han såg honom flyga upp och ned i luften så lustigt och flinkt, att jag är öfvertygad att, om hans vrede tillåtit det, hade han måst brista i skratt. Han försökte att från hästen komma upp på murens krön, men han var så mörbultad och sönderbråkad, att han icke ens kunde stiga af hästen, och så begynte han att från hästryggen tillropa dem, som hissade Sancho, en sådan mängd smädelser och okvädinsord, att det är omöjligt att återge dem i skrift. Men de upphörde ej därför med sitt skratt och sin sysselsättning, icke heller den flygande Sancho med sina jämmerrop, som blandades än med hotelser, än med böner; allt detta båtade honom dock föga, båtade honom icke alls, tills de för idel trötthet slutade med honom. De skaffade fram åsnan åt honom, satte honom upp på den och svepte hans kapprock omkring honom.
När den medlidsamma Maritornes såg honom så uttröttad, tyckte hon det skulle vara bra att komma honom till hjälp med en kruka vatten, och hon hämtade det ur brunnen, emedan det var friskare. Sancho tog krukan och förde den till munnen, men hejdade sig vid sin herres tillrop, som skrek till honom: »Sancho min son, drick icke vatten; min son, drick det inte, ty det blir din död. Ser du, här har jag den välsignade balsamen! — och han visade honom bleckflaskan med drycken — och med två droppar, som du dricker af den, blir du säkert bra.» Vid dessa ord blängde Sancho på honom och skrek ännu högre: »Har Ers Nåd händelsevis glömt, att jag icke är riddare? eller vill ni, att jag alldeles skall ge ifrån mig den smula inälfvor jag ännu har kvar sedan i natt? Behåll er dryck för tusan djäflar, och låt mig vara i fred.» Att sluta dessa ord och börja att dricka skedde på en gång; men, när han vid första klunken märkte, att det var vatten, hade han ej lust att fortsätta, utan bad Maritornes, att hon skulle hämta honom vin, och detta gjorde hon hjärtans gärna och betalade vinet med sina egna penningar, ty det säges verk-
