ligen om henne, att, ehuru hon förde ett sådant där lefverne, hon ändock hade någon kristendom i sig.
Då Sancho druckit, satte han hälarna i sin åsna, öppnade värdshusporten åt henne på vid gafvel och trafvade därifrån, särdeles belåten att icke hafva betalat något och att hafva fått sin vilja fram, ehuru det skett på bekostnad af hans vanliga borgesman, nämligen hans rygg. Visserligen behöll värden hans tvärpåsar till betalning för hans gäld, men Sancho saknade dem icke, så uppskakad som han var, när han gaf sig af. Värden ville bomma för porten, när han väl såg honom där utanför; men de, som hade hissat Sancho, tilläto det icke, ty de voro folk, som, äfven om D. Quijote verkligen hade varit en vandrande riddare af Runda Bordet, icke skulle hafva frågat efter honom för två styfver.
Noter.
1 I ingen af de gamla riddareböckerna och romanerna finnes nägon beskrifning på, huru denna balsam var sammansatt, och lika litet känner man, att några särskilda källor i sådant hänseende stått författaren till buds. Det är alltså troligt, att Cervantes själf uppfunnit receptet till den märkvärdiga brygden.
2 Segovia var då för tiden bekant för sina klädesfabriker, som nu äro försvunna.
3 På denna plats stod utom hästen, som utkastade vatten, äfven skampålen, där tjufvar brinnmärktes eller fingo öronen afskurna, och det var sålunda icke precis så hedrande, när en person hade nägot med hästbrunnsplatsen i Córdoba att skaffa. Jämf. dessutom kap. 3 not. 1.
4 I spanskan står: vecinos de la heria de Sevilla, invånare på marknadsplatsen. Sevillas heria eller feria är det ställe, där en gang i veckan allt slags gammalt skräp försäljes (liksom på el rastro i Madrid). Men dessutom förekommer på bestämda tider en stor feria de Sevilla.
5 Hissning, som omtalas redan af de latinska författarna Suetonius och Martialis, skall hos de gamle romarne hafva varit ett omtyckt nöje för unga öfversittare bland senatorssönerna. I Spanien var detta skämt brukligt vid fastlagstiden, men drefs med hundar, såsom det flera gånger omtalas hos äldre kastilianska författare, t. ex. Aleman och Espinel.
