145
Nu drogo sig båda två åt ena sidan af vägen och betraktade ånyo uppmärksamt, huru det kunde hänga ihop med de där vandrande ljusen, och strax därefter upptäckte de flera gestalter i hvita skjortor[1], en förskräcklig syn som alldeles gjorde slut på Sanchos mod, hvilken började att hacka tänder liksom en som har fjärdedagsfrossa. Denna hackning och tandagnisslan tilltog ännu mera, när de tydligt urskilde hvad det var; de varsnade nämligen icke mindre än ett tjog hvitklädda skepnader, alla till häst och med brinnande facklor i händerna, efter hvilka kom en svartklädd bår och därpå åter sex gestalter höljda i svart ända ned till mulåsnornas fötter, ty på deras säfliga gång märktes det väl att det icke var hästar. De hvitklädda skepnaderna mumlade för sig själfva i en låg och klagande ton.
Denna sällsamma syn på sådan tid och i en så folktom nejd kunde väl vara nog att sätta skräck i Sanchos, ja till och med i hans herres hjärta, och så hade det kunnat gå med D. Quijote, ty hvad Sancho beträffar, hade han redan lidit skeppsbrott med hela sitt mannamod. Men med hans husbonde gick det tvärtom, enär just i samma ögonblick han fick den lifligaste föreställning om, att detta vore ett af äfventyren i hans böcker. Han inbillade sig nämligen att båren vore en likbår, där det måste ligga någon illa sårad eller ihjälslagen riddare, hvilken det vore honom ensam förbehållet att hämnas, och utan vidare öfverläggning lade han lansen till anfall, satte sig tillrätta i sadeln och fattade med idel dristighet och hållning posto midt på vägen, där de hvitklädda gestalterna nödvändigt måste förbi. Och, när han såg dem i sin närhet, höjde han rösten och sade: »Halt, riddare eller hvilka I mån vara, och gören mig reda för hvilka I ären, hvarifrån I kommen, hvart I ämnen eder och hvad I bären på den här båren; ty efter allt utseende hafven I mot andra eller andra mot eder begått någon oförrätt, och det är lämpligt, ja nödvändigt att jag får veta det, antingen för att straffa eder för det onda I hafven gjort eller för att hämnas den orätt man har tillfogat eder.» — »Vi hafva brådt, svarade en af de hvitklädde, och det är långt till värdshuset, och vi kunna ej stanna för att afgifva en så lång redogörelse som ni fordrar», och sporrande sin mula red han vidare.
D. Quijote vardt mäkta förgrymmad öfver detta svar, och gripande tag i mulåsnans tygel sade han: »Stannen och varen höfligare och gifven mig besked om det jag sport eder; hvarom icke är jag i fejd med eder alla.» Mulan var skygg och, när
- ↑ Flera gestalter i hvita skjortor. I sp. står encamisados = beklädda med skjortor, men de plagg, hvarom här är fråga, voro närmast jämförliga med de s. k. mäss-skjortor, som af våra präster begagnas under mässhaken.
