sedan han utgaf sin herdedikt Galatea (1534), icke låtit höra af sig med något nytt arbete och kunde därför med allt skäl säga sig hafva under hela denna tid »slumrat i glömskans tystnad».
5 Stället förefaller något besynnerligt och har blifvit på mångfaldiga sätt missförstådt, i det att spanskans oficiales öfversatts med officerare, ämbetsbröder o. s. v. Men saken förhöll sig i själfva verket så, att på den tiden åtskilliga handtverkare icke utan framgång sysslade med poesi, — liksom ju äfven fallet var i Tyskland med skomakaren Hans Sachs och andra Meistersinger — och en af dem, Juan Martinez från Olmedo, utmärkte sig som dramatiker i så hög grad, att man om honom gjorde föl jande på sin tid allmänt bekanta verser:
Por la gracia de Dios poeta sastre,
d. ä.: jag Johan Mårtensson, handtverkare i Olmedo, med Guds nåde skald och skräddare. I Sevilla funnos flera dylika handtverkarskalder, och Cervantes, som i några år varit bosatt i denna stad och där lärt känna dem, kunde således åberopa denna sin bekantskap; tydligt är dock att han här har gjort det med syfte af ironisk motsättning mot alla de förnäma herrar, med hvilkas namn andra författare esomoftast plägade skrytsamt pryda sina arbeten.
6 »Det är en dålig affär att sälja friheten, om det så vore för allt världens guld.» Men den som sade så var nog icke Horatius, utan en annan, en obekant fabelförfattare.
7 »Den bleka döden klappar utan åtskillnad på de fattiges kojor och på konungaborgarna.» Horatius, Od. I, 4.
8 »Men jag säger eder: Älsken edra ovänner.» Mattei Evang. V, 44.
9 »Från hjärtat utgå onda tankar.» Mattei Evang. XV, 19.
10
Töcknig om dagen blir, ensam du vandra får.»
Detta distichon återfinnes icke hos den i texten nämnde Cato, utan hos Ovidius, Trist. I, 8. Man har bråkat mycket för att tillfredsställande förklara de misstag, till hvilka Cervantes stundom gör sig skyldig vid angifvandet af sina författare. Det enklaste är väl att han, som hade en god allmänbildning, men ingalunda uppträdde med anspråk på att vara en lärd man, citerat ur minnet och att detta svikit honom. För öfrigt kan öfversättaren af egen erfarenhet intyga, att det icke alltid är så säkert med de mångfaldiga lärda citater, som man finner hos Cervantes’ samtida både utom och inom Spanien: meningen har varit att lysa med dem, icke att de skulle underkastas en kontroll, som de ofta nog icke kunna uthärda.
11 D. v. s. en som genomgått en latinskola.
12 D. Antonio de Guevara, biskop af Guadix och därefter af Mondoñedo samt rikshistoriograf (död 1549), var kanske mera hofman än präst och åtnjöt på sin tid ett stort, men nu för längesedan betydligt minskadt anseende som författare. I sina Epístolas familiares, en samling bref af hvilka många snarare skulle kunna kallas med det moderna namnet »essays», ger han i I, 59 fullkomligt uppdiktade lefvernesbeskrifningar öfver Lamia, Lais och Flora, »som varit de tre skönaste och ryktbaraste glädjeflickor».
