146
han fattade i tygeln, vardt hon så skrämd, att hon reste sig på bakbenen och kastade sin ryttare öfver sadeln i mark. En tjänare, som gick till fots, såg den hvitklädde mannen falla och började fara ut i otidigheter mot D. Quijote, hvilken, redan uppbragt, utan att töfva längre lade an med lansen, rände mot en af de sorgklädde och kastade honom illa sårad till marken. Han vände sig därpå mot de öfriga, och det var en lust att se med hvilken raskhet han angrep och dref dem på flykten, ty det såg alldeles ut som om i detta ögonblick Rocinante fått vingar, så lätt och stolt rörde han sig. Alla de hvitklädda voro rädda och obeväpnade människor och gjorde därför ingen svårighet att ögonblickligen draga sig ur striden, utan gåfvo sig till att med brinnande facklor löpa öfver fältet, så att de liknade deltagarna i ett maskerad-upptåg, som svärma omkring på en nattlig tillställning af lustbarhet och fröjd. De sorgklädda, likaledes förskräckta men insnärjda i sina långa sorgkappor och de öfver mulorna nedhängande täckena, kunde icke komma ur fläcken, så att D. Quijote utan ringaste fara för sig själf pryglade upp dem allesamman och tvang dem att rymma fåltet, ehuru de gjorde det ogärna, ty alla trodde, att han icke var någon människa, utan en djäfvul, som uppstigit ur helvetet för att fråntaga dem liket, som de förde med sig på på båren.
Sancho betraktade allt, beundrande sin herres oförskräckhet, och sade för sig själf: »Denne min husbonde är nog ändå så tapper och modig som han själf säger.»
Bredvid den förste, som kastades till marken med sin mulåsna låg en brinnande fackla; D. Quijote, som vid dess sken kunde se mannen, gick fram, satte lansspetsen för ansiktet på honom och befallde honom att gifva sig, annars skulle han döda honom. Därtill svarade den fallne: »Jag är minsann både gifven och uppgifven, efter som jag ej kan röra mig, emedan jag brutit ett ben; jag bönfaller hos Ers Nåd, om ni är en kristen riddare, att ej döda mig, ni skulle där- med begå en stor synd emot kyrkan, ty jag är licentiat och ämnar bli präst.» — »Nå, hvem knäfveln har då fört er hit, sade D. Quijote, efter ni är en kyrkans man?» — »Hvem? upprepade den fallne; min olycka.» — »>Nåväl, ni hotas af en ännu större, sade D. Quijote, om ni ej ger mig besked på allt hvad jag förut frågade er om.» — »Ers Nåd kan lätt få besked, svarade licentiaten, och sålunda skall Ers Nåd veta att, fastän jag nyss sade mig vara licentiat, är jag ej mer än kandidat, heter Alonso Lopez och är född i Alcobendas[1];
- ↑ Kandidaten visar sig lika lögnaktig som obetänksam, i det han först uppgifver sig vara licentiat, men strax efter tager tillbaka detta och erkänner vara mera än kandidat, och likaså i början säger sig hafva brutit sitt ben, medan det dock snart visar sig, att han endast haft det inklämdt under mulåsnan, så att han ej kunde få fram det. Det är nästan alldeles säkert, att Cervantes roat sig med att i denna person taga en lindrig, man kunde nästan säga humoristisk hämnd på en man, som en gång gjort honom mycket ondt. En nitisk cervantist, herr Nicolas Diaz Benjuméa har nämligen uppvisat, att man af namnet Lopez de Alcobendas genom omställning af bokstäfverna får Es lo de Blanco de Paz = »detta är historien med Blanco de Paz», och denne Juan de Blanco de Paz var en dominikanermunk, som samtidigt med Cervantes fanns i Algier under flera år, som denne var fånge därstädes. I hög grad fåfäng och afundsjuk öfver det stora anseende, som Cervantes, ehuru yngre, åtnjöt i hela Algier hos både kristna och muselmän, dref han sin fiendskap ända därhän att för dejen Hassan af Algier förråda en rymningsplan, som Cervantes uppgjort och med ett antal deltagare fått nästan alldeles färdig till verkställighet. Sedan försökte han att välta skulden för sin ogärning på en annan, prästen doktor Domingo Becerra, och för att göra det omöjligt för Cervantes att hämnas, ifall han någonsin komme tillbaka till fäderneslandet, skref han dit bref fulla af förtal mot denne och mutade falska vittnen. Öfver alla dessa förhållanden finnes ännu kvar en viktig och bevisande urkund, af den 19 oktober 1580. I Algier utgaf Blanco de Paz sig för teologie doktor (liksom Alonso Lopez för licentiat), utan att vara det; ja, han ljög sig där till att vara kommissarie åt inkvisitionen, för att kunna spela en roll och få vittnen emot Cervantes’ religiositet.
