Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs

148

medförde, rikligt försedd med matvaror. Sancho tog sin kapprock till matsäck och, hopsamlande så mycket han kunde och som rymdes i byltet, lade han det på sin åsna och först därefter lystrade han till sin herres rop och hjälpte till att få fram kandidaten ur den klämma, i hvilken mulåsnan höll denne. Han satte honom upp på henne och gaf honom facklan, och D. Quijote sade åt honom att taga samma kosa som hans kamrater, samt att å hans vägnar bedja dessa om ursäkt för öfvervåldet, ty det hade icke stått i hans makt att låta bli att göra det. Sancho sade också till honom: »Om de där herrarna tilläfventyrs önska veta, hvem denne tappre varit som så tilltygat dem, kan Ers Nåd säga dem att det är den berömde D. Quijote af La Mancha, som med ett annat namn heter Riddaren af den Sorgliga Skepnaden

Härmed drog kandidaten sina färde, men först sade han till D. Quijote: »Jag hade så nära glömt säga, att Ers Nåd skall besinna, att ni är i kyrkans bann, emedan ni burit våldsam hand på heliga ting, juxta illud: si quis, suadente diabolo[1] o. s. v.» — »Ert latin förstår jag ej svarade D. Quijote; men jag vet nog att jag icke bar hand, utan stötte med denna lans. Jag trodde mig ju ej heller gå löst på prästmän eller kyrkliga ting, dem jag vördar och hyllar såsom katolik och rättrogen kristen som jag är, utan mot spöken och gastar från andra världen; men, äfven om så vore, har jag i minnet hvad som hände Ciden Ruy Diaz, när han slog sönder det kungliga sändebudets stol i Hans Helighet påfvens närvaro, hvarför denne lyste honom i bann, och den dagen tyckte ändå alla att den gode Rodrigo af Vivár var en mycket hedervärd och tapper riddare[2]

När kandidaten hörde detta, aflägsnade han sig, som sagdt är[3], utan att svara honom ett ord, och D. Quijote frågade Sancho, hvad som hade drifvit honom att då mera än eljest kalla honom Riddaren uf den Sorgliga Skepnaden[4].» »Det skall jag säga, svarade Sancho; det gjorde jag därför, att jag en stund stått och betraktat er från skenet vid facklan, som den där olycksmänniskan hade, och det är sanning att Ers Nåd sedan kort tid har det jämmerligaste utseende jag någonsin skådat, antingen det nu är mattigheten efter denna striden eller förlusten af oxel- och framtänder som vållar det.»

— Nej, så är det icke, svarade D. Quijote; utan den vise trollkarl, som måste hafva fått åt sig uppdraget att författa historien om mina bedrifter, har väl tyckt att det är rätt att jag antager ett tillnamn, liksom alla forna riddare an-

  1. D. v. s. »om någon på djäfvulens inrådan» förgriper sig på prästvigda män, skall han beläggas med kyrkobann. Ur tridentinska mötets beslut och den katolska kyrkorätten, Corpus juris canonici.
  2. Den visserligen icke historiskt bestyrkta tilldragelsen, som D. Quijote här omnämner, skildras förträffligt i en gammal folkvisa.
  3. Det stycke af detta kapitel, som ligger mellan de båda ställen, där kandidatens affärd nämnes första och andra gången, har vållat mycket hufvudbry, emedan det sannolikt på grund af något censurens ingripande blifvit ändradt från sin ursprungliga lydelse och författaren därvid icke så noga tillsett, att efter ändringen sammanhanget var orubbadt. Kandidatens afresa omtalas nämligen två särskilda gånger, och i den vanligen antagna texten har han under mellantiden ej ett ord att säga och det är D. Quijote själf som kommer på den tanken, att han är i kyrkans bann. Detta är tydligen orimligt, ehuru det har stöd af 2:a och 3:e Madridupplagorna, och vi hafva därför här följt den redaktion af texten, som den utmärkte cervantisten Hartzenbusch i lifstiden föreslog, blott med den lilla skillnaden, att vi lagt de orden: »jag hade så när glömt säga» ej i författarens mun, såsom Hartzenbusch gör, utan i kandidatens: läsaren må själf afgöra, om ej meningen på detta sätt blir tillfredsställande. — Den senaste kritiske utgifvaren af D. Quijote, D. Ramón León Máinez, som är ytterst konservativ i sin textbehandling, behåller första upplagans text alldeles oförändrad och låter Sancho göra anmärkningen om kyrkobannet, hvarvid det dock ej kan undgå att väcka förvåning, att just Sancho, som ju vid ett föregående tillfälle förklarat sig okunnig i konsten att läsa, skulle kunna komma fram därmed och med det latinska citatet, som hans herre säger sig ej förstå, trots det att denne tidt och ofta visar sig hafva haft en ganska stor beläsenhet.
  4. Sp. el caballero de la triste figura. Nu är det sant, att figura kan betyda äfven blotta ansiktet och Sanchos svar visar, att det just är D. Quijotes ansikte han fäst sig vid; men det torde ändock ej vara skäl att ändra den gängse öfversättningen, som ju både hos tyskarna och hos oss har gammal häfd för sig.