togo ett dylikt: en kallade sig Riddaren af det Flammande Svärdet, en annan Den af Enhörningen, en tredje Den af Jungfrurna, en fjärde Den af Fågeln Fenix, en femte Den af Gripen, en sjätte Riddaren af Döden, och med dessa namn och sköldemärken voro de bekanta öfver hela jordens rund. Därför menar jag, att den ofvan nämnde trollkarlen just nu lagt dig på tungan och i tanken att kalla mig Riddaren af den Sorgliga Skepnaden, såsom jag ock hädanefter ämnar kalla mig; och för att detta namn så mycket bättre må passa in på mig, vill jag, så fort tillfälle gifves, låta måla på min sköld en mycket sorglig skepnad.»
— »Det är icke värdt att spilla tid och pengar på att låta göra en sådan skepnad, sade Sancho, utan det enda som behöfver göras, det är att Ers Nåd visar sig själf och vänder ansiktet åt åskådarna, ty utan vidare och utan hvarken sköld eller bild skola de kalla er Den af den Sorgliga Skepnaden, och ni kan lita på att jag talar sanning, ty jag försäkrar Ers Nåd, (men det må nu vara sagdt på skämt,) att hungern och förlusten af tänderna ger er ett så jämmerligt utseende, att den sorgliga målningen allt för väl kan undvaras.»
D. Quijote skrattade åt Sanchos infall, men beslöt ändock att kalla sig med detta tillnamn, så snart han kunde få sin sköld målad så som han hade tänkt ut det. Han hade gärna velat se efter, om liket på båren var ett benrangel eller ej; men Sancho samtyckte ej därtill, utan sade: »Käre herre, af alla de äfventyr, som jag varit med om, har Ers Nåd kommit mest oskadd ifrån detta; men det där sällskapet, fastän besegradt och skingradt, skulle kunna komma att tänka på att de öfvervunnits af en enda man, och i förargelsen och skammen däröfver åter hämta mod och söka upp oss och gifva oss fullt upp att sköta. Åsnan är i godt skick, bergsbygden nära, hungern besvärlig; här är intet annat att göra än att i rask takt laga oss undan, och, som folk säger;
den som lefver till sitt bröd.»
Drifvande åsnan framför sig, bad han sin herre följa med, och, då denne tyckte att Sancho hade rätt, gjorde han det utan motsägelse. Sedan de färdats ett godt stycke väg mellan två bergshöjder, befunno de sig i en rymlig och undangömd dal, där de gjorde halt, och Sancho aflastade åsnan, och ut- sträckta på det gröna gräset åto de på en gång frukost, mid-
