en dominikanermunk, som samtidigt med Cervantes fanns i Algier under flera år, som denne var fånge därstädes. I hög grad fåfäng och afundsjuk öfver det stora anseende, som Cervantes, ehuru yngre, åtnjöt i hela Algier hos både kristna och muselmän, dref han sin fiendskap ända därhän att för dejen Hassan af Algier förråda en rymningsplan, som Cervantes uppgjort och med ett antal deltagare fått nästan alldeles färdig till verkställighet. Sedan försökte han att välta skulden för sin ogärning på en annan, prästen doktor Domingo Becerra, och för att göra det omöjligt för Cervantes att hämnas, ifall han någonsin komme tillbaka till fäderneslandet, skref han dit bref fulla af förtal mot denne och mutade falska vittnen. Öfver alla dessa förhållanden finnes ännu kvar en viktig och bevisande urkund, af den 19 oktober 1580. I Algier utgaf Blanco de Paz sig för teologie doktor (liksom Alonso Lopez för licentiat), utan att vara det; ja, han ljög sig där till att vara kommissarie åt inkvisitionen, för att kunna spela en roll och få vittnen emot Cervantes’ religiositet.
6 Hvad som här förtäljes lär icke vara dikt, utan åtminstone i allt väsentligt hafva till underlag en verklig händelse. Den af Cervantes’ biografer, som först och mest bragte reda i hans historia, D. Martin Fernandez de Navarrete, behandlar saken i styckena 79—82 af sitt arbete öfver Cervantes (Madrid 1819), och enligt honom hängde därmed tillhopa på följande vis. I slutet af 1591 hade den sedermera helig förklarade munken Juan de la Cruz dött i sitt kloster i Ubeda (i Andalusíen), och ett par syskon, D. Luis och D:a Anna de Mercado, som med hans goda rad grundat ett kloster i Segovia, voro mycket ifriga att åt detta förvärfva hans döda kropp som en relik. För detta ändamål skaffade de sig af karmelitermunkarnas generalvikarie tillstånd att bortföra densamma, och vid midten af år 1593 ankom ett deras ombud, som, för att icke väcka uppseende, under nattens tystnad och mörker bortförde liket och med sina följeslagar tågade därmed till Segovia, omsorgsfullt undvikande dagsljuset och de stora stråkvägarna. Saken vardt emellertid bekant och väckte oerhördt uppseende, isynnerhet hos Andalusiens lifliga och lättrörda befolkning; stadsmyndigheterna i Ubeda vände sig till påfven, som ganska riktigt ålade staden Segovia och syskonen Mercado att utlämna liket, men, för att undvika framtida tvister och groll, uppgjordes saken slutligen i godo så, att hvardera staden fick sin del af den dödes kvarlefvor. Likheten mellan denna tilldragelses detaljer och hvad som berättas i texten är slående. Munken hade dött i en pestartad feber, liksom äfven den på båren liggande riddaren, och Batéza, där den senare uppgifves hafva aflidit, ligger nära till Ubeda. Båda föras nattetid till Segovia, och under fraktandet af munkens lik kommer en okänd fram till de detsamma åtföljande männen, säger till dem: »hvart fören I den helige mannens kropp? låten den vara där den var», och försätter dem därigenom i lika stor förskräckelse som D. Quijote gjorde med den döde riddarens ledsagare. — Navarrete har således giltig grund för sitt antagande, att det varit nu berörda tilldragelse Cervantes äsyftar, och denne kunde ha så mycket bättre reda därpå, som han just vid den tiden hade sin stadiga vistelseort i Andalusíen.
7 D. v. s. »om någon på djäfvulens inrådan» förgriper sig på prästvigda män, skall han beläggas med kyrkobann. Ur tridentinska mötets beslut och den katolska kyrkorätten, Corpus juris canonici.
8 Den visserligen icke historiskt bestyrkta tilldragelsen, som D. Quijote här omnämner, skildras förträffligt i en gammal folkvisa.
