152
9 Det stycke af detta kapitel, som ligger mellan de båda ställen, där kandidatens affärd nämnes första och andra gången, har vållat mycket hufvudbry, emedan det sannolikt på grund af något censurens ingripande blifvit ändradt från sin ursprungliga lydelse och författaren därvid icke så noga tillsett, att efter ändringen sammanhanget var orubbadt. Kandidatens afresa omtalas nämligen två särskilda gånger, och i den vanligen antagna texten har han under mellantiden ej ett ord att säga och det är D. Quijote själf som kommer på den tanken, att han är i kyrkans bann. Detta är tydligen orimligt, ehuru det har stöd af 2:a och 3:e Madridupplagorna, och vi hafva därför här följt den redaktion af texten, som den utmärkte cervantisten Hartzenbusch i lifstiden föreslog, blott med den lilla skillnaden, att vi lagt de orden: »jag hade så när glömt säga» ej i författarens mun, såsom Hartzenbusch gör, utan i kandidatens: läsaren må själf afgöra, om ej meningen på detta sätt blir tillfredsställande. — Den senaste kritiske utgifvaren af D. Quijote, D. Ramón León Máinez, som är ytterst konservativ i sin textbehandling, behåller första upplagans text alldeles oförändrad och låter Sancho göra anmärkningen om kyrkobannet, hvarvid det dock ej kan undgå att väcka förvåning, att just Sancho, som ju vid ett föregående tillfälle förklarat sig okunnig i konsten att läsa, skulle kunna komma fram därmed och med det latinska citatet, som hans herre säger sig ej förstå, trots det att denne tidt och ofta visar sig hafva haft en ganska stor beläsenhet.
10 Sp. el caballero de la triste figura. Nu är det sant, att figura kan betyda äfven blotta ansiktet och Sanchos svar visar, att det just är D. Quijotes ansikte han fäst sig vid; men det torde ändock ej vara skäl att ändra den gängse öfversättningen, som ju både hos tyskarna och hos oss har gammal häfd för sig.
TJUGONDE KAPITLET.
Om det aldrig förr skådade eller hörda äfventyr, som till och med den allra förträffligaste riddare i världen ej skulle hafva bestått med så ringa fara som den manhaftige D. Quijote af La Mancha.
— »Det är icke annat möjligt, käre herre, än att detta gräs vittnar om att här i närheten måste finnas någon källa eller bäck, som vattnar det, och därför är det så godt att vi vandra litet längre fram, så skola vi nog träffa ett ställe, där vi kunna lindra denna förskräckliga törst, som plågar oss och som utan tvifvel vållar större pina än hungern.»
Rådet tycktes D. Quijote godt; han fattade Rocinante vid tygeln, Sancho sin åsna vid grimman, efter att hafva lagt på
