henne öfverlefvorna af måltiden, och de begåfvo sig trefvande uppför ängen, ty nattens mörker tillät dem icke att urskilja någonting. Men de hade icke vandrat ett par hundra steg, när till deras öron trängde ett starkt brus af vatten, liksom om det forsade utför några höga och väldiga klippor. Bruset fröjdade dem högligen; men, när de stannade för att lyssna åt hvilket håll det hördes, förnummo de plötsligt ett annat buller, som utspädde deras glädje öfver vattnet, särskildt för Sancho, hvilken af naturen var räddhågad och klenmodig. De hörde nämligen taktmässiga slag i förening med ett visst rasslande af järn och kedjor, hvilket tillsammans med vattnets häftiga dån kunde hafva injagat förfäran i hvarje annat hjärta än D. Quijotes. Natten var, som sagdt, mörk, och de råkade in bland några höga träd, hvilkas löf, rörda af den svaga vinden, åstadkommo ett hemskt och sakta prasslande ljud, så att ensligheten, läget, mörkret, vattnets brus och löfvens susande, kort sagdt allt väckte fasa och förskräckelse, isynnerhet när de märkte att hvarken slagen upphörde eller vinden lade sig eller morgonen inbröt, hvartill kom att de icke visste hvar de befunno sig.
Men D. Quijote med sitt oförfärade hjärta hoppade upp på Rocinante, trädde skölden på armen, svängde sin lans och sade: »Min käre Sancho, du skall veta att jag enligt himlens vilja föddes i denna järnålder för att i den återupprätta den af guld eller den gyllene åldern, som den plägar kallas. Jag är den, hvilken faror, stora bedrifter, tappra dåd äro förbehållna; jag är, upprepar jag, den som skall väcka riddarna af Runda Bordet, de tolf pärerna af Frankrike och de nio Ryktets Hjältar till nytt lif och bringa i förgätenhet en Platir, en Tablante, Olivante och Tirante, en Febus och Belianis med hela hopen af forntidens berömda vandrande riddare, i det jag i den nuvarande, i hvilken jag lefver, skall uträtta sådana storverk, märkliga ting och vapenbragder, att de skola fördunkla de mest lysande som de gjorde. Du märker väl, ärlige och trogne vapendragare! denna natts mörker, dess sällsamma tystnad, det dofva förvirrade prasslandet i dessa träd, det förskräckliga bruset af detta vatten, som vi ämnade uppsöka och som tyckes forsa och nedstörta från de höga Månbergen[1], samt det där oupphörliga bultandet, som sårar och pinar våra öron, hvilka saker, alla i gemen och hvar och en isynnerhet, äro nog att ingjuta räddhåga, fruktan och fasa i själfve Mars’, krigsgudens bröst, huru mycket mera då i ett sådant, som ej är vandt vid dylika tilldragelser och äfventyr!
- ↑ Månbergen. Förr i världen trodde man att i Etiopien funnes ett högt berg med detta namn, hvarpå Nilen upprunne.
