154
Nåväl, allt detta, som jag skildrar för dig, är eggelser och väckelser för mitt mod, som redan gör att hjärtat är färdigt att spränga mitt bröst af längtan att kasta mig in i detta äfventyr, huru svårt det än månde visa sig. Spänn därför till bukgjordarna något på Rocinante, och dröj här med Gud, och vänta mig tills tre dagar äro förbi, men ej längre. Kommer jag ej igen inom den tiden, får du vända tillbaka till vår by, och därifrån skall du, för att göra en god gärning och mig en tjänst, begifva dig till Toboso, hvarest du underrättar min oförlikneliga härskarinna Dulcinea, att den riddaren hon höll i sina band dött, emedan han vågade sig på dåd, som skulle göra honom värdig att kalla sig hennes.»
När Sancho hörde sin herres ord, brast han utaf rörelse i tårar och sade: »Jag förstår icke, käre herre, hvarför Ers Nåd vill kasta sig i detta så rysliga äfventyr: nu är det natt, här ser oss ingen, vi kunna gärna böja undan och gå ur vägen för faran, äfven om vi ej få dricka på tre dygn; och, efter ingen ser oss, kan så mycket mindre någon beskylla oss för feghet, isynnerhet som jag har hört kyrkoherden där hemma, som Ers Nåd väl känner, säga i sin predikan, att den som kastar sig i fara, han förgås därutinnan. Således är det icke rätt att fresta Gud genom att inlåta sig på ett så oerhördt företag, som man ej kan komma lyckligt ifrån annat än genom ett underverk; och det är alldeles nog med de under himlen betett Ers Nåd genom att frälsa er från att bli hissad, som jag vardt, och genom att taga er segrande, fri och oskadd ut ur alla de fienders hand, som deltogo i den döde mannens likfärd. Och, om icke allt detta kan röra och uppmjuka ert hårda hjärta, må det då bevekas af den tanken, ja den vissheten, att Ers Nåd knappt skall hafva aflägsnat sig härifrån, förr än jag af fruktan ger mitt lif åt hvem som vill taga det. Jag drog hemifrån och kvarlämnade hustru och barn för att tjäna Ers Nåd, i den tron att jag skulle komma mig upp och inte att det skulle gå mig sämre; men snålheten bedrar visheten, och så har den gjort med mina förhoppningar, ty, just när de voro som lifligast, att jag skulle få den den där välsignade olycksön, som Ers Nåd så ofta har lofvat mig, ser jag att ni i dess stad eller ställe nu vill lämna mig här på en plats, som är så långt borta från alla människor. Vid den ende Guden, nådige herre, handla icke med mig så orättvist, och, om Ers Nåd platt icke vill afstå ifrån att våga detta dåd, så uppskjut det åtminstone till i morgon; ty, efter hvad jag kan se af den erfarenhet jag inhämtade, när jag var herde,
