är det inte tre timmar till morgongryningen, enär vi ha Lilla Björnens nos rätt öfver vårt hufvud, och den visar midnatt när den ligger i linie med vänstra ramen.»
— »Huru kan du, Sancho, sade D. Quijote, se hvar den linien går eller hvar den där nosen eller hufvudet är, som du talar om? Natten är ju så mörk, att på hela himlen ej synes en enda stjärna.» — »Så är det, sade Sancho; men rädslan har många ögon och ser hvad som är under jorden, huru mycket mera då hvad som är uppe på himlahvalfvet, ehuru man också genom förnuftig beräkning lätt kan finna, att det icke är långt till dagningen.» — »Det må vara långt eller kort, svarade D. Quijote, så skall det hvarken nu eller någonsin sägas om mig, att tårar och böner afhållit mig från att på riddersmannavis göra hvad jag bort. Därför beder jag dig, Sancho, att tiga, ty Gud, som ingifvit mig i hjärtat att just nu gripa mig an med detta oerhörda och förskräckliga äfventyr, skall sörja för min välfärd och för tröst åt dig i din bedröfvelse. Hvad du har att göra är att spänna till gjordarna på Rocinante och stanna här, ty lefvande eller död skall jag snart vara tillbaka.»
När nu Sancho förnam sin herres yttersta beslut och såg, huru litet hans tårar, råd och böner förmådde på honom, beslöt han att taga sin tillflykt till list och om möjligt tvinga honom att afbida dagningen. Då han spände till gjordarna på hästen, band han därför helt vackert och utan att märkas båda bakfötterna på Rocinante med åsnans grimma, så att, när D. Quijote ville ge sig af, var han ej i stånd därtill, ty hästen kunde ej röra sig annat än skuttvis. Sancho märkte framgången af sitt knep och sade: »Nå se nu, att himlen, rörd af mina tårar och böner, har anstaltat det så, att Rocinante icke kan röra sig ur fläcken, och, om ni vill envisas och låta honom känna sporrar och piska, så är det att förtörna lyckan och, som man säger, att spjärna emot udden.»
D. Quijote var alldeles förtviflad häröfver och, ju mer han sporrade hästen, desto mindre kunde han få honom ur stället. Utan att komma underfund med att denne var bunden, fann han för godt att lugna sig och vänta antingen tills det blefve dager eller tills Rocinante kunde röra sig, ty han trodde fullt och fast, att alltsammans härörde från något helt annat än af Sanchos listiga påhitt, och därför sade han till honom: »Efter så är, Sancho, att Rocinante ej kan röra sig, så får jag väl nöja mig med att vänta, tills morgonrodnaden ler, ehuru jag är färdig att gråta för den tid hon dröjer att
