12
13 Denne Leon Hebreo, rätteligen Juda Abarbanel, lefde i Italien som läkare och skref där sina Dialoghi d’amore, hvilken var en på 1500-talet mycket omtyckt bok och redan tjugu år före D. Quijote blifvit öfversatt på spanska.
14 Augustinermunken Cristóval de Fonseca (död omkring 1614, öfver sjuttio år gammal) hade skrifvit ett arbete Amor de Dios, lika utmärkt för dess blida och fromma sinnelag som för dess rena språk; det trycktes första gången 1594 och sedermera i en mängd upplagor.
15 Den efterbildning, imitación, hvarom här är fråga, kan ej rimligtvis afse annat än verkligheten, så ofta denna framställes, och riddarböckerna, när detta gäller att uppvisa orimligheter och galenskaper. Att Cervantes lyckats förträffligt i båda dessa hänseenden är otvifvelaktigt; hans trogna och lyckliga realism kan än i dag förvåna den, som med egna ögon sett något af spanskt lif, och beträffande riddarböckerna hafva Clemencin, Braunfels och Ormsby på hundratals ställen påpekat, huru noga han både till innehåll och stil, ja till och med i enskilda uttryck följer sina förebilder. Man kan därför tryggt påstå, att Cervantes nedgjort riddarböckerna på det ärligaste sitt i världen, i det han, äfven när han som allramest förlöjligar dem och det lif de skildra, aldrig lagt till något ur sin egen fatabur, utan endast låtit dem själfva tala. I denna öfversättning har man emellertid afstått från att i hvarje enskildt fall uppvisa detta, enär flertalet af läsare icke torde intressera sig därför; den som vill, kan rådfråga de nyssnämnda författarne.
16 Hela detta företal och synnerligen allt hvad den besökande vännen haft att säga författaren och som denne funnit så godt, att han gjort det till företalets egentliga kärna, är ingenting annat än satir icke blott mot de samtida författarne i gemen, utan i all synnerhet mot en af dem, den världsberömde skalden Lope Felix de Vega Carpio (1562—1635). Alla de bruk eller missbruk, som här gisslas, och enkannerligen hvartenda ett af citaterna, återfinnas nämligen i en eller annan af Lopes skrifter, förnämligast i hans roman El Peregrino en su patria och i hans episka dikt Isidro de Madrid. Någon tveksamhet är således icke möjlig härutinnan, men väl beträffande anledningen till detta Cervantes’ skarpa utfall mot Lope. Hvad eftervärlden kan inhämta af deras skrifter är endast, att Cervantes, blid och mild, någon gång till och med allt för mild i sina omdömen om andra, yttrar sig vid flera tillfällen äfven om Lope med de högsta loford, medan däremot den femton år yngre Lope på de sammanräknadt fem ställen, där han i sina skrifter nämner Cervantes, gör detta med en i ögonen fallande kylighet, hvilket dock icke hindrar honom att i sitt lustspel Los Esclavos en Argel på ett föga grannlaga sätt tillgodogöra sig stora partier af Cervantes’ El Trato de Arqel. Huru som helst synes spänningen mellan de håda snillena vid den tid, då första delen af D. Quijote skrefs, hafva varit rätt stark, och, så vidt man nu kan döma, är det mycket mera Cervantes som haft skäl att beklaga sig öfver Lope an tvärtom. Närmare detaljer härom kunna hämtas i herr Ramón León Máinez’ utmärkta verk Cervantes y Su Epoca, Jerez de la Frontera 1501, hvaraf ny upplaga är under utgifning i Madrid.
