159
— »Så slut som med salig mor min», svarade Sancho.
— »Jag säger dig för sann, fortsatte D. Quijote, att du har berättat en af de ovanligaste sagor[1], berättelser eller historier, som någon i världen kunde upptänka, och att ett sådant sätt att förtälja den och att afbryta den lär man aldrig i hela sitt lif få se eller hafva sett, ehuru jag ej väntade annat af ett så godt hufvud som ditt. Men jag undrar ej därpå, ty dessa oupphörliga slagen måste hafva gjort dig virrig.»
— »Det är nog möjligt, svarade Sancho; men jag vet att i min berättelse är det ingenting mer att förtälja, ty den slutar just då missräkningen med getternas öfverfärd börjar.»
— »Må den gärna för mig sluta hvar den vill, sade D. Quijote, och låtom oss nu se till om Rocinante kan röra på sig.» Han gaf hästen ånyo sporrarna, och denne började åter att göra skutt och bli stående på samma ställe, så väl var han bunden.
Men nu — antingen det var kylan af den redan inbrytande morgonen eller Sancho på aftonen hade förtärt några lösande saker eller det var tingens naturliga förlopp, hvilket är det troligaste, — nu påkom honom önskan och behof att förrätta hvad ingen annan kunde göra i hans ställe. Den rädsla, som bemäktigat sig hans hjärta, var dock så stor, att han icke vågade aflägsna sig från sin herre så långt som det svarta på sin nagel, men lika omöjligt var det att tänka på att ej uträtta det han hade lust till. Hvad han nu gjorde för att komma ur klämman var det, att han drog undan högra handen, som höll tag i bakre sadelbågen, och med den, varsamt och i all tysthet, lossade svångremmen, som ensam och utan annan hjälp uppehöll hans benkläder, och, när han tog bort den, föllo de genast ned och lade sig som en black kring benen; därpå drog han upp skjortan så godt han kunde och blottade de båda delarne af ett säte, som ej var litet. Nu trodde han sig hafva undangjort det värsta för att komma ur detta förfärliga trångmål och bekymmer; men han fick ett ännu större, nämligen att han befarade sig ej kunna göra sitt tarf utan att åstadkomma något ljud eller oljud. Han började därför att bita ihop tänderna och trycka hufvudet mellan axlarna och återhålla andedräkten allt hvad han kunde; men trots alla dessa försiktighetsmått var han nog olycklig att på ändalykten råka släppa ett ljud, vida skildt från det som ingaf honom sådan fruktan. D. Quijote hörde det och sade: »Hvad är det där för ett ljud?» — »Jag vet ej, nådige herre, svarade denne; något märkvärdigt måtte det vara, ty äfventyr,
- ↑ En af de ovanligaste sagor. I spanskan står una de las mas nuevas consejas, men D. Quijote menade nog icke att sagan var ny, den finnes redan i en italiensk anekdotsamling från början af 1300-talet, Le Cento Novelle Antiche eller Il Novellino Antico, (n:o 31 i det aftryck, som 1825 utgafs i Milano af den jämt 300 år äldre original-upplagan,) ja den förekommer till och med i den sagosamling, som en kristnad jude i Spanien omkring år 1100 författade på latin under namn af Disciplina Clericalis och hvars innehåll han uppgifver sig hafva lånat från arabiska sagoförtäljare. Man är således berättigad att antaga, — och detta framgår äfven af sammanhanget, — att D. Quijote visst icke vill säga Sancho någon kompliment, utan tvärtom är smått förargad på honom, emedan han på ett dumt vis berättade en dum historia, hvilken till på köpet var, som vi säga, gammal som gatan. Den hade emellertid en mening, som tydligt nog framgår af dess italienska lydelse. Enligt denna hade en viss Azzolino en sagoberättare, som isynnerhet under de länga sommarnätterna ansträngdes mycket. En natt, när han var uppgifven af trötthet, började han berättelsen om getterna, på samma sätt som Sancho, och, när Azzolino uppmanade honom att gå vidare, svarade han: »låt getterna komma öfver först, så skall jag sedan tala om slutet»; men, heter det, getterna kunde ej hafva kommit öfver på ett är, så att under tiden fick han sofva i ro.
