kvarn eller ej? Så mycket mera som det skulle kunna hända och verkligen förhåller sig så, att jag aldrig i hela mitt lif har sett någon sådan, hvilket ni nog har gjort, såsom den eländige vanbörding ni är, född och uppfödd ibland dem. Hvarom icke, så laga ni att dessa sex stamphammare förvandlas till sex jättar, och ställ upp dem emot mig en i sänder eller alla på en gång, och om jag icke har dem alla att bita i gräset, så gör narr af mig så mycket er lyster.»
— »Låt det nu vara nog, käre herre, genmälde Sancho, ty jag bekänner, att jag gått något för långt i min lustighet. Men säg mig Ers Nåd, nu då vi åter äro sams och så visst Gud må förhjälpa er ur alla tillstötande äfventyr lika frisk och sund som han hulpit er ur detta: var det inte att skratta åt och är det inte att skratta åt, när man berättar det, hur rysligt rädda vi voro? åtminstone jag, ty om Ers Nåd vet jag ju, att ni inte känner någon fruktan eller hvad rädsla och bäfvan äro.»
— »Jag bestrider icke, svarade D. Quijote, att hvad som händt oss är något att skratta åt; men det är icke värdt att berättas, ty alla människor hafva icke så pass vett, att de förstå att taga sakerna på rätta viset.» — »Åtminstone, svarade Sancho, förstod Ers Nåd att taga lansen på rätta viset, när ni måttade åt hufvudet och träffade mig i ryggen, tack vare Gud och att jag passade på att kasta mig undan. Men lika godt: det hittas väl igen någon gång[1], och jag har hört sägas, att den man älskar den agar man, och än mer att ofvanpå ett ondt ord, som förnämliga herrar säga till en tjänare, pläga de skänka honom ett par byxor, fast jag inte vet hvad de pläga skänka honom efter att hafva gett honom stryk, så framt inte vandrande riddare ofvanpå stryk skänka öar eller riken på fastlandet.»
— »Så kunde det slumpa till, sade D. Quijote, att allt hvad du säger råkade att bli verkligt; och ursäkta nu hvad som skett, efter du är en klok karl och vet, att människan icke har de första drifterna i sitt våld. Och var hädanefter uppmärksam på en sak, nämligen att du håller dig tillbaka och aktar dig för att tala fritt med mig, ty i alla riddarböcker, som jag har läst, — och de äro oändligt många, — har jag aldrig funnit att någon vapendragare språkat så mycket med sin herre som du med din, och jag anser det sannerligen för ett stort fel både af dig och af mig: af dig därutinnan att du visar mig för ringa aktning, af mig därutinnan att jag ej håller mera på min värdighet. Gandalin,
- ↑ Det hittas väl igen någon gång. I spanska texten står: todo saldrá en la colada, egentl. = allt kommer fram vid byken. Detta öfversättes nu dels på tyska med: in der Wäsche geht alles raus eller: in der letzten Dutte findet sich alles eller: alles wird sich beim Aufwaschen finden, dels på svenska med: det kommer ut i byket. Men ett äldre engelskt lexikon (af Baretti, London 1786) har jämte den betydelse, som i hufvudsak svarar till de nu anförda, äfven en annan, nämligen: you will be paid off the old score alltogether, och denna synes här vara lämpligare.
