TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Som handlar om det storartade äfventyret med Mambrinos hjälm och huru han vanns till rikt byte, jämte andra ting som hände vår oöfvervinnelige riddare.
Under tiden började det att regna smått, och Sancho skulle hafva velat att de gått in i stampkvarnarna; men på grund af det obehagliga skämtet hade D. Quijote fattat sådan afsky för dem, att han på inga villkor ville gå in där; de veko därför af till höger hand och kommo in på en annan väg än den de hade följt dagen förut. Kort därefter fick D. Quijote syn på en man till häst, hvilken på hufvudet bar något som glänste liksom det varit af guld, och knappt hade han varsnat honom, när han vände sig till Sancho och sade: »Mig tyckes, Sancho, att det icke finnes något ordspråk, som ej har sin riktighet, ty alla äro satser hämtade från erfarenheten själf, som är alla vetenskapers moder, och särskildt är detta fallet med det som lyder: när en dörr stänges, öppnas en annan. Jag säger det därför, att, om lyckan i natt stängde sin dörr för oss, när vi sökte henne, och narrade oss med stampkvarnarna, så slår hon nu upp på vid gafvel för oss en annan till ett bättre och säkrare äfventyr, och lyckas det mig icke att komma in genom den dörren, så blir det mitt fel, utan att jag kan skjuta skulden på min ringa kännedom om stampkvarnar eller på nattens mörker. Och detta säger jag därför, att, om jag ej bedrar mig, kommer här i riktning mot oss en som på hufvudet bär Mambrinos hjälm, om hvilken jag svor den ed du vet.»
— »Betänk väl hvad Ers Nåd säger och ännu mer hvad ni gör, sade Sancho, ty jag skulle icke vilja att det åter vore stampkvarnar, som alldeles stampade och bultade förståndet ur oss.» — »Du är då också en satans karl! genmälde D. Quijote; hvad har hjälmen med stampkvarnarna att göra?» — »Ja, inte vet jag, svarade Sancho; men sannerligen, finge jag tala så mycket som förr, skulle jag kanske gifva sådana skäl, att Ers Nåd insåge att ni misstar er i det ni påstår.» — »Du lymmel med dina betänkligheter! huru kan jag misstaga mig
