den besegrades såsom vunnen i ärlig fejd. Därför, Sancho, skall du icke bry dig om den där hästen eller åsnan eller hvad du vill hafva honom till, ty, när hans herre väl ser, att vi äro härifrån, kommer han nog efter honom.» — »Gud skall veta att jag ville taga honom, invände Sancho, eller åtminstone byta mig till honom i stället för min egen, som icke tycks mig så god. Ridderskapets lagar äro sannerligen bra stränga, då de icke låta tänja sig till att man får utbyta en åsna mot en annan, och jag skulle vilja veta, om jag åtminstone finge byta sadlar och täcken.» — »Det är jag ej fullt säker på, svarade D. Quijote, men i ett tvifvelaktigt fall och tills jag fått bättre reda på saken, menar jag att du kan få byta dem, om det är högst nödvändigt.» — »Det är så högst nödvändigt, svarade Sancho, att det icke kunde vara nödvändigare, om åsnesadeln skulle vara åt mig själf.» Och således försedd med vederbörligt tillstånd[1] företog han genast mutatio capparum[2] och utstyrde sin grålle på det präktigaste, i det han gaf honom allt åtkomligt af den andra åsnans kvarlåtenskap[3].
När detta var väl beställdt, frukosterade de på öfverlefvorna af hvad de plundrat packåsnan på, och drucko af vattnet ur bäcken, som dref stampkvarnarna, men utan att vända ögonen åt dem, sådan ovilja hade de mot dem för den fruktan, hvari de hade försatt dem!
Sedan sålunda magens knorr[4] och äfven missmodet voro öfver, satte de sig i sadeln och, utan att taga någon bestämd väg, (emedan det just är vandrande riddares sätt att icke taga någon viss kosa,) färdades de åt det håll Rocinantes behag gick; ty dennes vilja drog med sig sin herres och äfven åsnans, som alltid i god vänskap och kamratskap trafvade efter hvar helst den andre gick före. De kommo likväl åter ut på stora landsvägen och följde den på vinst och förlust och utan någon uppgjord plan.
Medan de sålunda redo vägen fram, sade Sancho till sin herre: »Vill Ers Nåd ge mig lof att språka en smula med er? ty sedan ni ålade mig det hårda tysthetsbudet, ha fyra tankar och flera till fördärfvats i det inre för mig, och en, som jag just nu har på tungspetsen, den skulle jag icke vilja låta gå förlorad.» — »Säg den då, sade D. Quijote, men fatta dig kort, ty intet yttrande är nöjsamt, om det är vidlyftigt.»
— »Jag vill då säga, svarade Sancho, att jag under några dagar har öfvervägt, huru litet som vinnes och förtjänas
- ↑ Med vederbörligt tillstånd = habilitado con esta licencia, ett uttryck som förekommer äfven hos oss om akademiska och andra afhandlingar, som offentligen försvaras och med hvilka deras författare afse att visa sig skickliga (habilitera sig) till erhållande af lärareplatser vid universitetet eller skolan.
- ↑ Vid påsken aflägga i Rom kardinalerna och påfvens husprelater med stor högtidlighet sina pälsfodrade kåpor och taga i stället andra, som äro fodrade med rödt siden och afsedda för den blidare årstiden: denna ceremoni kallas mutatio capparum, ombyte af kåpor. Det är nu visserligen tämligen vanvördigt af författaren att ställa ombytet af en åsnas sadel och täcken i förbindelse med en kardinals-högtidlighet; men detta förklaras däraf, att Cervantes hade lefvat en längre tid i Rom med anställning hos kardinal Acquaviva och därunder sannolikt fått en inblick i all den skröplighet, som doldes under kåporna af båda slagen.
- ↑ Cervantes använder här ett äkta juridiskt, men äfven bland folket bekant uttryck: mejorado en tercio y quinto. Lagen plägar nämligen i alla civiliserade länder föreskrifva en viss gräns för den fria dispositionsrätten öfver egendom, och i Spanien var i detta hänseende stadgadt, att man kunde gifva åt en oskyld person högst femtedelen af sin förmögenhet, och åt en arfsberättigad släkting en tredjedel utöfver den på honom belöpande arfslotten. Detta kallade man att vara »bättre ställd med tredjedelen eller femtedelen», och uttrycket utsträcktes småningom till användning, isynnerhet i skämtsam ton, äfven på andra förhallanden i det dagliga lifvet.
- ↑ Redan i slutet af 1890-talet fäste dr L. Wistén min uppmärksamhet på ett annat ställe hos Cervantes, där frasen cortar la cólera förekommer, och en jämförelse visade, att den betyder att taga en risp. Förra upplagans öfversättning var alltså i detta stycke felaktig; men »man är ej sämre, när man är som andra”: både Braunfels och Ormsby hafva rikat ut för samma missöde och, så vidt jag vet, alla andra utom italienaren Bartolomeo Gamba, som i sin öfversättning (Milano 1840) återger den spanska frasen med en lika idiomatisk italiensk: incantare la nebbia, d. ä. enligt P. Petrocchis lexikon: mangiar bene e bever meglio. I såväl Spanska Akademiens som andra ordböcker saknas uttrycket ända till vår tid, då det för första gången påträffas i Diccionario Enciclopédico de la Lengua Española compuesto par Elías Zerolo etc. Paris 1895.
