hans kärlekshandel och som är dotter till en mycket förnämlig hertig.»
— »Så begär jag att få det, och ärligt spel skall det vara! sade Sancho; det håller jag mig vid, ty alltsammans måste bokstafligen vederfaras Ers Nåd, då ni kallar er Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
— »Tvifla ej därpå, Sancho, genmälde D. Quijote; ty på samma sätt och med samma sakernas förlopp som jag nu berättat, svinga och hafva vandrande riddare svingat sig upp till konungar och kejsare. Nu återstår endast att se oss om efter, hvilken konung bland kristna eller hedningar som för krig och har en fager dotter; men det blir väl tid att tänka på detta, emedan, som sagdt, man först bör vinna rykte på andra håll, innan man begifver sig till hofvet. Det fattas mig också en annan sak; ty, förutsatt att vi råka på en konung med krig och en fager dotter och att jag vunnit en otrolig ryktbarhet i hela världen, så vet jag ändå ej, hur det kunde gå till att jag vore af konungslig börd eller åtminstone kusinbarn till en kejsare; konungen lär nämligen ej vilja ge mig sin dotter till gemål, om han ej förut är fullt förvissad om detta, ehuruväl mina ärofulla bedrifter snarare äro det värda, och i saknad häraf fruktar jag sålunda att gå miste om hvad min arm så väl förtjänat. Det är visserligen sant att jag är af gammal adel[1], besuten och förmögen, och att förbrytelser mot min person bötas med 500 dukater[2], och det skulle kunna hända att den trollkarl, som skrefve min historia, utredde min ättledning och härkomst på ett sådant vis, att Jag funne mig vara i femte eller sjätte led befryndad med en konung. Ty jag gör dig veterligt, Sancho, att det finnes två slags släktförhållanden i världen: somliga leda sin härstamning från furstar och monarker, och tiden har småningom utplånat dem, så att de slutat i en spets liksom en pyramid; andra hade sitt ursprung från småfolk, men höja sig gradvis, ända tills de lyckas blifva mäktiga herrar; så att skillnaden ligger däri, att några voro hvad de icke längre äro, och andra äro hvad de icke förut voro, och jag skulle ju kunna höra till dem, hvilkas begynnelse, efter noggrann undersökning, varit stor och ärorik, och därmed borde då min tillkommande svärfader låta sig nöja. Hvarom icke får prinsessan lof att älska mig så högt, att, fadern till trots och äfven om hon bestämdt vet att jag är son af en vattendragare, hon tager mig till sin herre och gemål; och skulle det ej gå, så kommer här bortröfvandet till pass och att föra henne dit mig helst
- ↑ Jag är af gammal adel = sp. soy hijodalgo de solar conocido. Se härom sid. 122, not. 2.
- ↑ Förbrytelser mot min person bötas med 500 dukater. När efter folkvandringarnas slut åtskilliga germanstammar blefvo bofasta i länder, som förut lydt under romerska väldet, gjordes i lagarna en bestämd skillnad i straffet för förbrytelser, allt efter som dessa begingos mot olika personer, och det så att det i allmänhet kostade dubbelt så mycket att förorätta en af de segrande invandrarna eller deras afkomlingar som en af infödingarna (Romani, som de oftast kallades, emedan de förut stått under romersk lydno). De förra bildade således en verklig öfverklass, och deras företrädesrättigheter öfvergingo efter hand på adeln, som till allra största delen ledde sin härkomst ifrån dem. På dessa tider lära 500 solidi (guldmynt, ungefär som våra dukater) hafva varit den högsta bötessumman, hvilken således kunde komma i fråga endast, när den förorättade var en man af bästa adel, och häraf förklaras meningen med D. Quijotes ord, hvilka någon gång blifvit på ett löjligt sätt missförstådda.
