180
TJUGUANDRA KAPITLET.
Huruledes D. Quijote gaf friheten åt många olyckliga, som man mot deras vilja förde dit de hellre velat slippa gå.
Sidi Hamét Benengeli, den arabiske författaren från La Mancha, berättar i denna högst viktiga, högstämda, anspråkslösa, ljufliga och fantastiska historia, att, sedan mellan den ärorike Don Quijote af La Mancha och hans vapendragare Sancho Panza förefallit det samtal, som förmäles i slutet af tjuguförsta kapitlet, upplyfte D. Quijote sina ögon och fick se, att på den väg de följde kommo bortåt tolf män till fots, hvilka voro förenade liksom kulorna i ett radband vid en stor järnkedja, som gick omkring halsen på dem, och som alla hade handklofvar. Med dem kommo också två män till häst och två till fots; de förra hade hjullåsgevär[1], de senare spjut och svärd.
Som Sancho vardt dem varse, sade han: »Detta är en kedja med galerslafvar, som blifvit dömda till tvångsarbete åt kungen och komma på galererna.» — »Hvad för slag? dömda till tvångsarbete? frågade D. Quijote; är det möjligt att konungen låter tvinga människor?» — »Det säger jag icke, svarade Sancho, utan att det är folk, som för sina förbrytelser blifvit dömda till galererna, där de äro tvungna att tjäna kungen.» — »Kort sagdt, genmälde D. Quijote, huru det än är, så gå dessa människor endast af tvång dit man för dem, och icke af fri vilja.» — »Så är det», sade Sancho. — »Men på det viset, fortsatte hans herre, är nu just rätta tillfället att utöfva mitt kall, nämligen att afstyra våldshandlingar samt hjälpa och bispringa de betryckta.» — »Må Ers nåd besinna, sade Sancho, att rättvisan, det vill säga kungen själf, icke tillfogar dylikt folk någon oförrätt eller tvång, utan blott straffar dem för deras brott.»
Härunder nalkades kedjan med galerslafvarna, och D. Quijote bad i mycket höfliga ordalag de medföljande vakterna, att de täcktes upplysa honom och säga honom den eller de orsaker, hvarför de bortförde människorna på sådant sätt. En af de ridande vakterna svarade, att det var galerslafvar, bestämda till hans majestäts tjänst, som vandrade till galererna,
- ↑ Eldgevären hade först luntlås, därpå hjullås och sedan lås med flinta och hane, hvilka voro i bruk till 1840-talet.
