och att han icke had mera att säga, liksom D. Quijote ej heller behöfde veta mera. »I alla fall, svarade D. Quijote, skulle jag vilja af hvar och en särskildt erfara orsaken till hans olycka», och han fogade till dessa ord andra så höfliga för att gifva honom de äskade upplysningarna, att den andre ridande vaktkarlen sade till honom: »Ehuru vi här medföra fångrullan och protokoll innehållande domen för hvar och en af dessa olyckliga, så är det nu icke tid att stanna för att framtaga eller läsa dem: Ers Nåd kan komma fram och fråga dem själfva, så få de tala om det, om de vilja; och de vilja nog, ty det är folk som finna nöje i att både begå och omtala skurkstreck.»
Med denna tillåtelse, som D. Quijote skulle hafva tagit sig, äfven om man ej gett honom den, närmade han sig fångkedjan och frågade den förste, för hvilka synders skull han gjorde en så ömklig färd. Han svarade, att han färdades på det viset emedan han varit förälskad. »För ingenting annat? genmälde D. Quijote; kastar man nu folk på galererna för förälskelses skull? då kunde jag ha suttit vid åran där i mången god dag.» — »Det är icke sådan kärlek som Ers Nåd tror, sade galerslafven, utan min var att jag fick sådant tycke för en tvältkorg, fullproppad med linnepersedlar, att jag tog den i famn af alla krafter, och, hade ej rättvisan med våld tagit den ifrån mig, skulle jag ända till denna stund icke frivilligt hafva släppt den; jag greps på bar gärning, så att bekännelsetortyr kom icke i fråga, det vardt kort process, man trakterade min rygg med hundra rapp och till på köpet tre års sjörån, och så var den affären slut.» — »Hvad är sjörån?» sporde D. Quijote. — »Sjörån är detsamma som galerstraff», svarade fången, hvilken var en ung man om tjugufyra år och sade sig vara från Piedrahita.
Samma fråga ställde D. Quijote till den andre, som icke svarade ett ord, så dyster och nedslagen var han; men den förste svarade i hans ställe och sade: »Min herre, denne kommer med, därför att han är en kanariefågel, jag menar sångare och musikant.» — »Hvad nu? upprepade D. Quijote, kommer folk också på galererna för musik och sång?» — »Ja, herre, svarade fången, ty det finns ingenting värre än att sjunga i nöd.» — »Jag har tvärtom hört sägas, invände D. Quijote, att sång förjagar sorgen[1].» — »Här är det alldeles omvändt, sade fången, att den som sjunger en enda gång, får sörja i hela sitt lif.» — »Jag begriper ej det», sade D. Quijote; men en af vaktkarlarna sade till honom: »Herr riddare,
- ↑ Ordspråkets vanliga lydelse är: quien canta, sus males encanta = den som sjunger, tjusar bort sitt onda.
