184
D. Quijote gick vidare och frågade en annan om hans förbrytelse, och denne svarade med icke mindre, utan mycket större fräckhet än den förre: »Jag har kommit hit därför att jag tagit mig för stora friheter med två flickor, som äro kusiner till mig, och med två andra, som voro systrar, fast icke till mig: kort sagdt, jag tog mig sådana friheter med dem alla, att följden däraf vardt att släkten förökades på ett så inkrångladt vis, att icke hin själf kan reda ut det[1]. Jag öfverbevisades om alltsammans, gynnare felades mig, penningar hade jag ej, jag var på vippen att komma om min hals, man dömde mig till sex års galerer, jag förklarade mig nöjd med domen; det är mina synders straff; men jag är ung, må blott lifbanken hålla ut, ty med den blir det råd för allt. Om Ers Nåd, herr riddare, har en smula att hjälpa oss stackare med, så skall Gud vedergälla er därför i himlen, och vi skola här på jorden icke glömma att i våra böner anropa Gud för Ers Nåds hälsa och välgång, att den förra må bli så god och den senare så stor som ert ädla utseende förtjänar.» Denne var klädd som student, och en af bevakningen sade att han hade mycket lätt för att tala och var en ganska snäll latinare.
Efter alla dessa kom en man om trettio års ålder och med särdeles godt utseende, utom att, när han såg upp, det ena ögat tittade något på det andra. Han var fjättrad på annat sätt än de andra, ty han bar om foten en kedja så stor, att den gick rundt om hela kroppen, och kring halsen två ringar, den ena fastsmidd vid kedjan, den andra en så kallad håll-vän eller hakstöd, från hvilken nedgingo till midjan två järnstänger, som sammanhängde med två handklofvar, i hvilka han hade händerna fastlästa med ett stort hänglås, så att han hvarken kunde föra händerna till munnen eller böja hufvudet ned mot händerna. D. Quijote frågade huru det kom sig, att den karlen gick med så många flera fjättrar än de andre. Vakten svarade, att det var emedan han ensam begått flera förbrytelser än alla de andra tillsammans, och att han var så oförvägen och en så inpiskad skälm att, ehuru han fördes så starkt fängslad, de icke voro säkra på honom, utan fruktade att han skulle rymma för dem.
— »Hvilka brott kan han hafva begått, sade D. Quijote, om han ej har förtjänat värre straff än att komma på galererna?» — Han kommer dit på tio år, svarade vaktkarlen, hvilket är så godt som borgerlig död. Begär ej att få veta mera än att denne hedersman är den beryktade Ginés de Pasamonte, äfven kallad Gincesillo de Parapilla[2].»
- ↑ Vi hafva bibehållit första upplagans läsart diablo, som i de senare ändrats till sumista, lärare i kyrkorätt och sedelära, emedan ändringen, som för öfrigt är väl funnen, enligt Hartzenbuschs mening vidtagits af censuren.
- ↑ Ginesillo de Parapilla. Det var ej underligt att denna förvrängning af Pasamontes namn retade honom: det första är en här naturligtvis i föraktlig mening använd deminutivform af förnamnet; det senare paminner om pillar plundra, äfvensom om pillo, skurk, och skulle ungefär betyda: liksom skapad till skurk.
