öfvertygad om sanningen af hela detta virrvarr af overkliga inbillningsfoster, att för honom det icke fanns någon sannare historia i världen. Han plägade säga, att Ciden Rui Diaz[1] hade varit en mycket duktig riddare, men icke kunde han jämföras med riddaren af det Flammande Svärdet, som med ett enda hugg hade klufvit itu två grymma och ofantliga jättar. Då tyckte han bättre om Bernardo af Carpio[2], emedan denne vid Roncesval hade dödat den förtrollade Roland genom att begagna samma knep som Herkules, när han i sin famn klämde ihjäl Jordens son Anteus. Han talade mycket väl om jätten Morgante, ty, fastän af jättesläkt — hvilka alla äro öfvermodiga och ohöfliga — var han ensam vänlig och belefvad. Men framför allt tyckte han om Rinaldo af Montalban, isynnerhet när han såg honom tåga ut från sin borg och plundra alla han råkade på, och när han i Afrika bortröfvade det bekanta Mahomets-belätet, som enligt berättelsen var af rent guld. För att få ge den förrädaren Ganelon ett kok stryk skulle han gärna ha skänkt bort sin hushållerska, och systerdottern med på köpet.
Sedan hans förstånd sålunda blifvit rent bortkollradt, föll han på det sällsammaste infall som någon galning i världen fallit på, nämligen att han ansåg det lämpligt och nödvändigt så väl för sin egen äras befrämjande som för det allmänna bästa att ge sig till vandrande riddare och i full rustning till häst flacka världen omkring för att söka äfventyr och sysselsätta sig med allt det, som han läst att vandrande riddare plägade, d. v. s. afhjälpa all orätt och inlåta sig i omständigheter och farligheter, på hvilka han kunde vinna odödligt namn och rykte, om han väl redde sig ur dem. Den stackars mannen drömde sig redan genom sin arms tapperhet krönt minst till kejsare af Trapezunt[3], och hänförd af det utomordentliga nöje han fann i sådana behagliga tankar, skyndade han att sätta sin önskan i verket.
Det första han gjorde var att putsa upp en rustning, som tillhört hans förfäder och som, rostig och nedmöglad, i långa tider stått undanställd och bortglömd i en vrå. Han fejade den och gjorde den i ordning så godt han kunde; men han märkte, att den hade ett stort fel, nämligen att där icke fanns någon hjälm med visir, utan endast en simpel stormhatt; detta rådde dock hans fintlighet bot på, ty af pappskifvor gjorde han ett slags visir, som, inpassadt med stormhatten, gaf den utseende af en fullständig hjälm. Det är sant att, för att pröfva om han var stark och kunde stå emot ett ordentligt
- ↑ Ciden Rui Díaz. Rodrigo (i förtroligt tal Rui) Díaz (= Diegos son), Spaniens i sång och saga mest firade nationalhjälte, var en verklig person, ehuru hans historia blifvit på mångfaldigt sätt utsmyckad af dikten. Han var född i Vivar sannolikt 1026 och dog den 10 juli 1059 efter en ytterst omväxlande och bragdrik lefnad, hvarunder han isynnerhet utmärkte sig genom sina strider mot morerna, från hvilka han bl. a. eröfrade Valencia. Han är mest bekant under ett af sina båda tillnamn, Campeadoren (= lat. Campiator), d. v. s. kronfiltherren, hvilket angifver hans ställning i det kristna Spanien, och Ciden eller härskaren, herren, som muselmännen redan tidigt började kalla honom.
- ↑ Bernardo af Carpio är nästan lika mycket som Ciden besjungen i spanska folkvisor, men far historiska existens är ej fullt säker. Ärkebiskopen af Toledo D. Rodrigo Jiménez de Rada († 1243) berättar emellertid i sin krönika, att Bernardo deltagit i striden vid Roncesval, hvilken enligt denna framställning skulle ha ägt rum icke mellan kristna och morer utan mellan Karl den Store af Frankrike och och den spanske konungen Alfons den Kyske. Bernardo skall hafva varit den senares systerson.
- ↑ Att en riddare till följd af mannamod och kraft blir kejsare af Konstantinopel eller Trapezunt, är en i riddareromanerna mycket vanlig sak.
