att det nu är natt, fast klockan icke är tio på dagen, och att begära sådant af oss är som att begära päron af ett almträd!»
— »Nå så, anfäkta det! sade D. Quijote, (som blifvit ond,) min välborne skökoson, herr Ginesillo de Parapilla eller hvad ni heter, så skall ni ensam gå dit med svansen mellan benen som en hund och hela kedjan på ryggen!»
Pasamonte var icke man att tåla sådant, och det var honom äfven redan klart att D. Quijote ej var riktig i hufvudet, då han begått något så vanvettigt som att sätta dem i frihet; när han nu hörde sig tituleras på detta vis, blinkade han åt sina kamrater, som trädde något tillbaka och läto så många stenar hagla öfver D. Quijote, att han ej hade händer nog att skydda sig med skölden, och den stackars Rocinante frågade ej mera efter sporren, än om han varit af brons.
Sancho kröp bakom sin åsna och sökte där skygd emot det oväder af nedhaglande stenar, som gick ut öfver dem båda. D. Quijote kunde ej så fullt betäcka sig med sin sköld, att icke en hel hop kiselstenar träffade honom på kroppen så våldsamt, att de fällde honom till marken; och knappt låg han där, förr än studenten kastade sig öfver honom, tog rakskålen från hans hufvud och dängde den tre eller fyra tag mot hans rygg och lika många gånger mot marken, så att den gick i stycken. Därpå aftogo de honom jackan, som han bar öfver rustningen, och ville äfven taga af honom strumporna, men benskenorna förhindrade det. Från Sancho togo de hans kapprock och lämnade honom halfnaken, och, sedan de sins emellan utskiftat det öfriga stridsbytet, aflägsnade de sig åt olika håll, mera betänkta på att undkomma det fruktade Brödraskapet än att belastade med kedjan gå och inställa sig för fröken Dulcinea af Toboso.
Åsnan och Rocinante, Sancho och D. Quijote voro de enda som stannade kvar: åsnan slokörad och fundersam, emellanåt klippande med öronen, emedan hon trodde att stenregnet, som hvinit omkring dem, ännu icke hade upphört; Rocinante liggande bredvid sin herre, ty ett stenkast hade sträckt äfven hästen till marken; Sancho, halfnaken och ängslig för det Heliga Brödraskapet; D. Quijote ytterst förbittrad öfver att se sig så illa tilltygad af just dem, hvilka han bevisat så mycket godt.
