Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs

191

nerna, och ansågs länge, ehuru med orätt, som ett ungdomsverk af den utmärkte statsmannen och historieskrifvaren Hurtado de Mendoza.

11 Satir öfver de spanska örlogsfartygens overksamhet emot de hafvet ständigt oroande sjöröfvarna från nordafrikanska kusten, en overksamhet hvaröfver äfven andra spanska skriftställare från den tiden beklaga sig.

12 Ginés antyder, att kommissarien under vägen på något sätt förgått sig på en krog (venta,) och låter förstå att han kunde uppenbara detta; däraf den senares förargelse öfver hans »hotelser». Afven här ligga sannolikt anspelningar på samtida tilldragelser dolda.

13 Sätt till rätta det där kärlet. Spanska ordet bacin, som förut helt oskyldigt betydde ett tvättfat och dylikt, hade redan på Cervantes’ tid fått den mindre trefliga betydelse det ännu har kvar.

14 Den stora staden Toboso. I originalet står la ciudad de Toboso, och detta uttryck, användt på en så liten håla som Toboso, måste förefalla en spanjor högst löjligt.




TJUGUTREDJE KAPITLET.

Om det som hände den ryktbare riddaren D. Quijote i Sierra Morena, hvilket var ett af de märkvärdigaste äfventyr, som förtäljas i denna sannfärdiga historia.

När D. Quijote såg sig så illa tilltygad, sade han till sin vapendragare: »Alltid, Sancho, har jag hört sägas att den, som gör godt åt pack, får skam till tack. Hade jag satt tro till hvad du sade mig, så hade jag besparat mig denna förargelsen; men gjordt som gjordt är: vi få ha tålamod, och af skadan blir man vis.» — »Vis blir Ers Nåd, svarade Sancho, så visst som jag är en turk; men, efter ni säger att, om ni hade satt tro till mig, ni hade besparat er denna olycka, så tro mig nu och ni skall bespara er en annan och större olycka; jag vill nämligen säga er, att med det heliga Brödraskapet är det ej värdt att åberopa riddarebedrifter, ty det frågar ej för två styfver efter så många vandrande riddare här finnas, och ni må veta att jag redan tycker mig höra dess pilar hvina mig om öronen[1]

— »Du är en kruka allt från din födelse, Sancho, sade D. Quijote; men, på det du icke må säga att jag är halsstarrig och aldrig gör hvad du tillråder mig, vill jag för denna

  1. Det Heliga Brödraskapet plägade enligt de för detsamma gällande föreskrifter aflifva förbrytarna medelst pilskott. Isabel (= Elisabet) den katolska fann dock detta slags dödsstraff för grymt, men ville det oaktadt icke alldeles afskaffa det gamla bruket, utan stadgade blott att missdådarna först skulle strypas.