styr och skipar allt på sitt vis, fogade så att Ginés de Pasamonte, den beryktade skälmen och stortjufven som genom D. Quijotes manhaftighet och oförnuft hade kommit lös ur fångkedjan, drifven af sin fruktan för det Heliga Brödraskapet, som han hade allt skäl att vara rädd för, likaledes kom på den tanken att gömma sig bland dessa berg och af ödet och sin fruktan fördes till samma ställe, dit de redan hade fört D. Quijote och Sancho Panza, och just lagom för att låta dem insomna. Och som dåliga människor alltid äro otacksamma, och nöden städse är en anledning att gripa till hvad man ej bör, och hjälpen för ögonblicket öfverväger tanken på hvad som komma skall, så beslöt Ginés, som hvarken var tacksam eller välsinnad, att stjäla från Sancho Panza hans åsna, utan att bry sig om Rocinante, emedan denne var lika värdelös antingen man velat pantsätta eller sälja honom. Sancho Panza sof, han stal alltså hans åsna, och, innan det vardt morgon, var han redan för långt borta för att kunna upphinnas.
Morgonrodnaden uppgick med fröjd åt jorden, men med sorg för Sancho Panza, som saknade sin grålle, och, när han märkte förlusten, utbröt i den sorgligaste och smärtsammaste klagolåt i världen, så pass att D. Quijote vaknade vid ropen och hörde honom jämra sig och säga: »O du mitt skötebarn, född i mitt eget hus, du mina barns klenod, min hustrus förtjusning, mina grannars afund, du som lättade mina bördor, ja som var uppehället för halfva min person, ty med 26 maravedís[1], som du dagligen förtjänade, kunde jag bestrida hälften af mina lefnadskostnader!» När D. Quijote såg hans gråt och fick veta orsaken, tröstade han Sancho med de bästa skäl han förmådde och bad honom att ha tålamod samt lofvade honom en anvisning, att man skulle gifva honom tre af de fem åsneföl[2] han kvarlämnat hemma. Därmed tröstade sig Sancho och aftorkade sina tårar, dämpade sina snyftningar och tackade D. Quijote för den ynnest han visade honom[3].
När riddaren kom in bland bergen, fröjdades han i sitt hjärta, emedan dessa ängder tycktes honom lämpliga för de äfventyr han sökte. Han påminde sig åter de underbara händelser, som i liknande ödemarker och vilda trakter hade tilldragit sig med vandrande riddare, och han var så försjunken i och hänförd af dessa saker, att han icke tänkte på något annat. Ej heller hade Sancho, nu då han tyckte sig vara stadd på en säker väg, något annat bekymmer än att tillfredsställa sin mage med kvarlefvorna af det prästerliga bytet, och så vandrade han efter sin herre, bärande på allt det som hans
- ↑ Tjugusex maravedís. I äldre tider var maravedíen den officiella myntenheten, efter hvilken böter, det uppskattade försäljningsvärdet af böcker, m. m. bestämdes; men detta mynt afskaflades genom myntlagen af 1848. Ehuru det således icke på länge präglats, har dock befolkningen fortsatt att räkna därmed, hvarvid 34 maravedíer ansetts gå på en real, och, då denne gäller ungefär 18 öre, vore således maravedíen numera ej värd stort mera än ett halft öre. Men i början af 1600-talet var myntvärdet i Spanien, liksom öfverallt annorstädes, vida högre, och enligt Pascual Madoz skulle de 26 maravedís, som Sanchos grålle dagligen förtjänade, efter nuvarande förhållanden motsvara omkring 55 öre.
- ↑ Herr Ormsby anser, att i den spanska texten ordet pollinos afglömts, och denna mening synes antaglig; jämf. sid. 225 här nedan.
- ↑ I första upplagan af D. Quijote saknas allt det som börjar med orden: Den kvällen etc. och slutar med: den ynnest han visade honom, d. v. s. hela berättelsen om, huru Ginés stal Sanchos åsna. I den andra upplagan, som utkom redan samma år och hos samme boktryckare, finnes det däremot, och det är så mycket säkrare att det är författadt af Cervantes själf, som denne uttryckligen erkänner det i 27:de kapitlet af andra delen. Herr R. L. Máinez har i sin upplaga gifvit en förklaring, som förefaller mycket sannolik, och enligt denna förhöll det sig med saken på följande vis. I den ursprungliga handskriften, som Cervantes sålde till Francisco de Robles, fanns icke historien om åsnestölden; när det sedan föll författaren in att tillägga denna episod, var manuskriptet redan skickadt till förläggaren och af denne lämnadt till boktryckaren Cuesta. Som dessa bodde i Madrid, men Cervantes på den tiden i Valladolid, sände han det gjorda tillägget till endera af dem med anvisning på hvar det skulle inflikas, äfvensom på hvilka smärre ändringar i sammanhang därmed borde vidtagas. Vare sig af slarf eller emedan det ifrågavarande arket redan var tryckt, föranledde emellertid denna författarens anordning icke för tillfället någon åtgärd, utan de gjorda tilläggen och ändringarna infördes först i andra upplagan, ehuru icke ens där fullständigt eller på alla ställen. Följden blef, att på åtskilliga ställen i texten motsägelser uppstodo, i det att Sancho omtalades såsom ännu hafvande sin åsna i behåll, och Cervantes hade alltså full rätt att i ofvannämnda kapitel beklaga sig öfver boktryckaren. Man behöfver därför icke betänka sig på att i moderna textupplagor och öfversättningar med full konsekvens genomföra ändringar, om hvilka man bestämdt vet, att de varit af författaren själf angifna.
