194
grålle borde ha burit, framtog ur matsäcken och stoppade i sig hvad han kom åt, och, medan han färdades på sådant vis, skulle han ej ha velat gifva en vitten för att träffa på något annat äfventyr.
Härunder slog han upp ögonen och såg, att hans herre höll stilla och försökte att med lansspetsen taga upp något slags packa, som låg på marken; han skyndade sig därför fram för att hjälpa honom, i fall det behöfdes, och kom just som han med lansspetsen upplyfte en sadeldyna och en därvid fastsittande kappsäck, båda halft om icke helt multnade och fördärfvade, men dock så tunga att Sancho måste hjälpa honom att lyfta upp dem. Hans herre befallde honom att se efter hvad som fanns i kappsäcken; Sancho gjorde det med stor skyndsamhet och, ehuru kappsäcken var läst med kedja och hänglås, var den så söndrig och förmultnad att han såg hvad som fanns däri, nämligen fyra skjortor af fint holländskt lärft jämte andra lika vackra som rena linnesaker, och i ett litet knyte fann han en rätt stor hop guldmynt. När han fick syn på dem, utbrast han: »Välsignad vare Himlen och alla helgon, hvilka ändtligen tillskyndat oss ett äfventyr som inbringar något!» Vid det han sökte vidare fann han en präktigt utstyrd anteckningsbok; denna begärde D. Quijote af honom, men tillsade honom att taga vara på penningarna och behålla dem för egen räkning. Sancho kysste honom på händerna för denna nåd; allt linnet tog han ut ur kappsäcken och lade det i den påsen, där han hade matvarorna.
D. Quijote åsåg allt detta och sade: »Mig tyckes, Sancho, — och det kan omöjligt förhålla sig annorlunda — att någon vilsekommen resande måtte ha farit fram här öfver berget, blifvit öfverfallen och dödad af röfvare, och sedan ha dessa släpat honom till detta undangömda ställe för att begrafva honom.» — »Så kan det icke vara, invände Sancho; ty, hade det varit röfvare, hade de nog icke lämnat kvar pengarna.» — »Det är sant, sade D. Quijote, och därför kan jag ej gissa eller utfundera hvad detta kan vara; men vänta, så skola vi se om i den här lilla anteckningsboken det finnes något skrifvet, hvaraf vi kunna utrannsaka och få kunskap om det vi önska.»
Han öppnade boken, och det första han där fann skrifvet, liksom i koncept men med mycket god handstil, var en sonett, som han läste högt, på det att äfven Sancho måtte få höra den, och som lydde sålunda:
