16
hugg, drog han ut sitt svärd och högg till honom två tag, och redan med det första fördärfvade han i ett ögonblick hvad han gjort på en vecka. Han vardt naturligtvis förargad öfver att den så lätt gick sönder, och för att trygga sig mot denna fara gjorde han om den på nytt, men satte några järntenar bakom, så att han blef belåten med dess styrka och, utan att vilja anställa något nytt rön därmed, utnämnde och höll han honom för en riktigt fin helhjälm.
Därnäst gick han att beskåda sin häst, och, ehuru denne var full med fel och skralare än Gonellas häst[1], som tantum pellis et ossa fuit[2], tyckte han, att hvarken Alexanders Bucefalus eller Cidens Babieca kommo upp emot honom. Fyra dagar tillbragtes med funderande på hvilket namn man skulle ge honom; ty (som han sade till sig själf) icke var det rätt, att en så ryktbar riddares häst, den där också själf vore så god, skulle sakna ett berömdt namn, och därför bjöd han till att skaffa honom det sådant, att det tillkännagåfve både hvad han hade varit förut, innan han blef häst åt en vandrande riddare, och hvad han nu var; ty det vore ganska billigt att, när hans herre ömsade stånd, han också ömsade namn och finge ett berömdt och prunkande, såsom det höfdes den nya orden och sysselsättning han nu vidkändes. Efter att i minnet och inbillningen hafva tillskapat, ändrat, sönderdelat och åter sammanflickat en mängd namn, kallade han honom alltså slutligen Rocinante[3], ett i hans tycke ståtligt och klingande namn, som häntydde på att han förut varit arbetshäst, innan han blifvit hvad han nu var, nämligen framför och förnämligare än alla arbetshästar i världen.
Sedan han gifvit sin häst ett namn, som var så mycket efter hans smak, ville han också gifva ett åt sig själf; med den tanken höll han åter på i åtta dagar, efter hvilkas förlopp han kallade sig Don Quijote[4], hvaraf, som sagdt, författarne till denna sannfärdiga historia togo sig anledning att förmoda, att han tvifvelsutan måtte hetat Quijada, och icke Quesada, som andra påstodo. Men, då han påminde sig, att den tappre Amadis icke hade nöjt sig med att kallas Amadis kort och godt, utan tillagt namnet på sitt rike och fädernesland för att göra detta berömdt och sålunda kallat sig Amadis af Gallien, så ville han såsom god riddare äfven tillägna sig namnet på sin fädernebygd och kalla sig Don Quijote af La Mancha, hvarigenom han trodde sig mycket tydligt angifva sin härkomst
- ↑ Gonellas häst. Denne Gonella var ett slags gyckelmakare eller hofnarr hos hertig Borso af Ferrara (1450—71), och om honom berättas många lustiga drag, i hvilka äfven hans häst emellanåt spelar en roll.
- ↑ Endast var skinn och ben.
- ↑ Rocinante af rocin arbetshäst, krake, och ántes förut eller framför; således antingen: förut arbetshäst, eller ock: framför, förmer än alla hästar.
- ↑ Don Quijote. Ordet don, utveckladt af det lat. dominus, begagnades i äldre tider likasom vårt svenska herre, endast för riddare och adelsmän, men användes nu för tiden om och till hvarje mansperson, vore det så en tiggare. Det förbindes alltid med dopnamnet, medan däremot det likbetydande señor sittes framför släktnamnet eller framför don, om båda nämnas. Således: Don Cayetano eller señor Vidal eller, mera ceremoniöst, señor Don Cayetano Vidal, men icke Don Vidal, Don Castelar, Don Cánovas o. d., hvilket enligt spanskt bruk är alldeles orimligt. Vanligtvis skrifves i stället för don blott D., t. ex. D. Quijote.
