200
på sådant vis, ty detta måste han för att fullgöra en viss bot, som för många synders skull blifvit honom ålagd. Vi bådo honom att säga oss hvem han var, men därtill kunde vi omöjligt förmå honom; äfvenså anhöllo vi att, när han behöfde något till sitt lifsuppehälle, hvarförutan han ju icke kunde taga sig fram, han ville säga oss hvar vi kunde träffa honom, så skulle vi mycket gärna och omsorgsfullt bära till honom sådant, och att, om icke heller detta vore honom till lags, han åtminstone måtte komma och bedja därom, och ej taga det med våld. Han tackade för vårt anbud, bad om förlåtelse för sina föregående våldsamheter och lofvade att framgent bedja därom såsom en allmosa, utan att göra någon något för när. Beträffande sin boningsplats sade han sig icke hafva någon annan än den tillfället erbjöd, där natten öfverraskade honom. Han slutade sitt tal med så rörande tårar, att vi, som hade hört på honom, riktigt skulle ha varit af sten, om vi ej deltagit i hans gråt vid tanken på, huru vi hade sett honom för första gången och hurudan vi nu sågo honom; ty, såsom jag sagt, var han en mycket snäll och hygglig ung herre, som med sitt höfliga och förståndiga tal visade sig vara en person af god börd och förnäm uppfostran, och, om än vi som åhörde honom voro bondfolk, var hans belefvenhet så fin, att den fullväl kunde inses till och med af enfaldiga bönder. Men bäst han höll på med sitt tal, stannade han och tvärtystnade och fäste ögonen i marken en lång stund, hvarunder vi alla stodo stilla och häpna, afbidande huru denna bedöfning skulle slutas och icke litet bedröfvade öfver att åse densamma; ty af hans sätt att öppna ögonen, sedan stirra på marken en lång stund utan att ens röra ögonlocken, och däremellan sluta ögonen, prässa ihop läpparna och draga ögonbrynen uppåt kunde vi lätt förstå, att någon tillstöt af galenskap plötsligt hade kommit öfver honom. Han visade oss snart nog att vår förmodan var riktig, ty med största häftighet sprang han upp från marken, där han nedkastat sig, och rusade på den förste han fann i sin närhet så våldsamt och ursinnigt att, om vi ej ryckt honom undan, skulle han ha slagit och bitit ihjäl honom. Och medan han gjorde allt detta, ropade han: ’Ah, trolöse Fernando! här, här skall du betala mig för det onda du tillfogat mig! dessa händer skola rifva ut ditt hjärta, där alla dåligheter hafva sitt tillhåll och bostad, främst svek och bedrägeri!’ Till dessa yttranden fogade han andra, som alla gingo ut på att säga allt ondt om den där Fernando och att beskylla honom för trolöshet och förräderi. Med icke litet besvär ryckte
