vi, som sagdt, herden ifrån honom, och han aflägsnade sig från oss utan att säga ett enda ord mera, och sprang in i dessa snår och buskar med sådan fart, att han gjorde det omöjligt för oss att följa honom. Däraf kunde vi förstå, att galenskapen tog på honom tidtals och att någon med namnet Fernando måtte hafva tillfogat honom något styggt, som varit så svårt som det synes af det tillstånd, hvartill han bragt honom. Allt detta har sedan bekräftats däraf, att han ofta kommit ut ur skogen, ibland för att bedja herdarna att gifva honom något af sin matsäck, och ibland för att taga det af dem med våld; ty, när han har sitt anfall af vansinne, så, äfven om herdarna erbjuda honom det godvilligt, låter han sig ej nöja därmed, utan tar det med knytnäfslag, men, när han har sitt fulla förstånd, beder han vackert och beskedligt därom som allmosa, och emottager det med många tacksägelser samt icke utan tårar. Och jag säger eder försant, mina herrar, fortfor getherden, att i går beslöto jag och fyra andra unga karlar, af hvilka de två äro mina drängar och de två andra vänner till mig, att leta efter honom tills vi finna honom, och, när vi funnit honom, ämna vi med godo eller ondo föra honom till staden Almodóvar, som ligger åtta mil härifrån, och där få honom botad, om det finnes någon bot för hans onda, eller skola vi åtminstone, när han är vid sina sinnen, få veta hvem han är och om han har släktingar, hvilka man kan underrätta om hans olycka. Detta, mina herrar, är hvad jag kan säga er rörande det I sport mig om; och varen öfvertygade, att ägaren ttll de saker som I påträffat är densamme, hvilken I sågen halfnaken springa förbi er med sådan hastighet.» — D. Quijote hade nämligen redan omtalat, huru han sett mannen komma hoppande fram öfver höjderna.
Riddaren var full af förvåning öfver det han hört af getherden, och blef så mycket ifrigare att få veta hvem den stackars vansinnige var: hvad han redan förut hade tänkt göra, vardt nu till en fast föresats, nämligen att spana efter honom i hela bergskedjan, utan att lämna en enda vinkel eller vrå ogenomsökt tills han funne honom. Men ödet fogade det bättre än hvad han tänkte eller hoppades, ty i samma ögonblick visade sig i en klyfta, som öppnade sig åt den sidan där de stodo, den unge mannen som han sökte. Han gick och talade för sig själf saker, som icke kunde riktigt uppfattas på nära håll, och ännu mindre på afstånd. Hans dräkt var som den redan skildrats, utom att D. Quijote märkte, när han kom närmare, att det trasiga kyller han bar på sig var af parfy-
