204
skulle önska att befinna mig i sådant läge, att jag med något mera än god vilja kunde besvara den, som ni visat mig genom ert hjärtliga sätt att mottaga mig; men ödet vill icke beskära mig något hvarmed jag kan återgälda mig bevisade välgärningar, annat än fromma önskningar att löna dem med lika godt.»
— »De önskningar jag å min sida hyser, svarade D. Quijote, äro att vara eder till tjänst, så att jag redan hade beslutit att icke lämna dessa berg förr än jag funnit eder och af eder erfarit, huruvida mot den smärta, hvaraf ni genom edert sällsamma lefnadssätt visar eder lida, det kunde finnas något slags hjälp och, om det vore nödvändigt, ville jag med all möjlig flit söka den; men om eder olycka hörde till dem, som hålla dörren stängd för hvarje tröst, ämnade jag efter bästa förmåga deltaga i eder jämmer och klagan, ty det är en tröst i lidandet att träffa någon, som har medkänsla därför. Och om min goda vilja förtjänar erkännande genom någon vänlighet, så beder jag eder, min herre, och besvär eder därjämte vid det föremål, som ni här i lifvet mest har älskat eller älskar, att ni säger mig hvem ni är och hvilken orsak som har drifvit eder att lefva och dö i dessa ödemarker som ett oskäligt djur, efter ni vistas bland dem och är så ifrån eder, som eder dräkt och edert uppträdande visa. Och jag svär, tillade D. Quijote, vid den riddareorden, som jag, ehuru en ovärdig syndare, har emottagit, och vid mitt kall som vandrande riddare, att, om ni, min herre, gör mig till viljes härutinnan, jag skall vara eder till tjänst med det nit, hvartill jag förpliktas genom att vara den jag är, i det jag antingen afhjälper edert lidande, om för det hjälp är möjlig, eller ock delar eder sorg, såsom jag har lofvat.»
När Skogsriddaren hörde honom af den Sorgliga Skepnaden tala sålunda, gjorde han ingenting annat än såg på honom om och om igen och beskådade honom från topp till tå, och, sedan han betraktat honom riktigt noga, sade han till honom: »Om I människor hafven något att gifva mig att äta, så gifven mig det af barmhärtighet, och, sedan jag ätit, skall Jag göra allt hvad mig ålägges, till tack för de goda önskningar man här gjort mig.»
Genast framtog Sancbo ur sin påse och herden ur sin väska så mycket, att den Förfallne därmed stillade sin hunger; han åt, som en fåne, så hastigt att han icke gaf sig tid från den ena biten till den andra, emedan han snarare slukade än sväljde dem, och, medan han åt, talade hvarken han eller
