och födelseort och hedra denna genom att taga dess namn till sitt eget tillnamn.
När nu hans rustning var renfejad, stormhatten förändrad till hjälm, namn satt på hästen och på honom själf, föreställde han sig, att ingenting mer fattades honom än att söka rätt på någon dam att förälska sig i; ty en vandrande riddare utan en hjärtanskär vore som ett träd utan blad och frukt, och som en kropp utan själ. »Om, sade han till sig själf, jag för mina synders skull eller genom min goda tur sammanträffar med någon jätte, såsom det vanligtvis händer vandrande riddare, och kastar honom ur sadeln vid första anloppet, eller klyfver honom midt i tu, eller kort sagdt besegrar och öfvermannar honom, är det då icke bra att ha någon att skicka honom till, för hvilken han bör inställa sig, och att han då vid inträdet faller på knä för min ljufva härskarinna och med undergifven röst säger: Jag är jätten Caraculiambro, herre till ön Malindrania, som i envig besegrats af den aldrig nog berömde riddaren Don Quijote af La Mancha, hvilken ålagt mig att inställa mig hos Ers Nåd, på det Ers Höghet må förfoga öfver mig efter sitt behag!» Oh, huru fröjdades icke vår gode riddare, när han hållit detta tal, och isynnerhet när han funnit en, som han kunde kalla för sin dam!
Saken var den, efter hvad det tros, att i en by nära intill hans egen fanns en mycket vacker bondflicka, i hvilken han en gång hade varit kär, ehuru det tyckes som om hon aldrig vetat af det eller haft en aning därom. Hon hette Aldonza Lorenzo, och åt henne beslöt han att gifva titel af sina tankars härskarinna; sedan utsökte han åt henne ett namn, som något så när kunde passa till hans eget och halfvägs stöta på prinsessa eller något annat högförnämt, och kallade henne Dulcinea af Toboso, emedan hon var bördig från Toboso, ett namn som i hans tycke lät musikaliskt och ovanligt och dessutom var lika betydelsefullt som alla andra, som han hittat på för sig själf och sina tillhörigheter.
Noter.
1. Hvars namn jag icke gitter draga mig till minnes. En sägen förtäljer, att Cervantes en gång såsom uppbördsman råkat ut för obehagligheter af invånarne i den lilla staden Argamasilla de Alba i La Mancha och af dem till och med blifvit för någon tid insatt i fängelse; Argamasilla skulle därför vara den stad, som här åsyftas och hvars namn, såsom han säger, han icke gitter nämna, förmodligen för de minnens skull, som voro
