206
förbunden att förbjuda mig tillträde till sitt hus, häruti på sätt och vis följande exemplet af den af skalderna mångbesjungna Tisbes föräldrar[1]. Detta förbud var endast att lägga låga till låga och begär till begär, ty, äfven om man också bjöde tungan tystnad, kunde man ej bjuda pennan det, hvilken med större frihet än tungan plägar för den älskade uttrycka hvad som ligger förborgadt i hjärtat; ty det älskade föremålets närvaro gör ofta den fastaste föresats och den dristigaste tunga förlägen och stum. Ack himmel! huru många små bref skref jag icke till henne! huru många ömma, men sedesamma svar fick jag ej! huru många sånger och kärleksvisor diktade jag ej, hvari själen förklarade och skildrade sina känslor, målade sina glödande begär, fråssade i sina minnen och gaf fritt lopp åt sin ömhet! Ändtligen, bragt till det yttersta och märkande huru min själ försmäktade af längtan att se henne, beslöt jag att sätta i verket och med ens afgöra hvad som tycktes mig lämpligast för att ernå min åtrådda och välförtjänta lön, nämligen att af hennes fader begära henne till min äkta maka. Jag gjorde så äfven, och han svarade mig, att han vore mig tacksam för min afsikt att hedra honom och hedra mig själf med en dotter ur hans familj; men att, eftersom min fader ännu lefde, tillkomme det med rätta denne att framställa en sådan begäran, ty, om det icke skedde med hans fulla vilja och belåtenhet, så vore Lucinda icke en flicka att i löndom tagas eller bortgiftas. Jag tackade honom för hans godhet, enär han syntes mig hafva rätt i hvad han sade, och tillade att min fader skulle gå in på saken, blott jag vidtalade honom. I denna afsikt gick jag genast i samma ögonblick att frambära min önskan för min fader; men, just när jag inträdde i hans rum, träffade jag honom med ett öppet bref i handen, hvilket han gaf mig, innan jag hunnit yttra ett ord, i det han sade: »Af detta bref skall du, Cardenio, inse huruledes hertig Rikard önskar visa dig sin ynnest.» Denne hertig Rikard, som I, mina herrar, nog veten, är en Grand af Spanien[2], som har sina besittningar i bästa delen af vårt Andalusien. Jag tog emot brefvet och läste det, och det var så enträget, att jag själf ansåg det orätt, om min far underläte att uppfylla hvad som där begärdes, nämligen att han måtte genast sända mig till hertigen, hvilken önskade mig ej till tjänare, utan till kamrat åt sin äldste son, så åtoge han sig att skaffa mig en ställning, som motsvarade den aktning han hyste för mig. Jag läste brefvet och förstummades vid läsningen, isynnerhet när jag hörde min fader säga: »Om två dagar reser du, Car-
- ↑ Sagan om Pyramus och Tisbe förekommer först hos Ovidius, i fjärde boken af hans Metamorfoser v. 55—66, sedan äfven i den fabelsamling, som går under Hygini namn. Enligt Ovidii berättelse lefde Pyramus och Tisbe i Babylon, och deras föräldrar voro närmaste grannar, så att deras gårdar endast skildes af en mur; de båda unga älskade hvarandra, men föräldrarna satte sig emot deras förening, liksom här i texten Lucindas föräldrar. De älskande begagnade då en dittills obemärkt spricka i muren för att talas vid, och blefvo så en gång eniga om att mötas utanför staden vid Nini grafvård, i hvars omedelbara närhet fanns ett mullbärsträd med hvita frukter och en sval källa. Tisbe kom först till mötesplatsen och, tvungen att skyndsamt dölja sig vid åsynen af ett lejon med blodigt gap, tappade hon sin slöja, som lejonet sönderref och nedblodade; när Pyramus strax därefter fick se slöjan i sådant skick, trodde han att Tisbe blifvit dödad, och i förtviflan dödade han sig själf. När Tisbe sedan kom fram från sitt gömställe och fick se hvad som inträffat, kunde hon förstå att hennes tappade slöja gifvit anledning därtill, och genomborrade sig med Pyrami svärd. Men från den tiden skiftade mullbärsträdets frukter färg, så att de blefvo mörkt blodröda, i stället för att de förut varit hvita. — Allbekant är det sätt hvarpå Shakspere användt sagan i sin Midsommarnattsdröm; äfven den tyske skalden Gryphius (1616—1664) begagnade henne till ämne för sitt lustspel Absurda Comica eller Herr Peter Squenz.
- ↑ Grand af Spanien är den högsta personliga värdighet en spanior kan uppnå: den sätter honom på sitt och vis i jämbredd med konungen, ty han får vara betäckt inför denne och konungen kallar honom min kusin.
