närhet, och gaf med den D. Quijote ett sådant slag för bröstet, att denne föll baklänges. Sancho Panza, som såg sin herre tilltygas på sådant vis, rusade på galningen med knuten näfve, och den Förfallne mottog honom så, att han med ett knytnäfslag fällde honom för sina fötter, hoppade upp på honom och af hjärtans grund bearbetade hans refben. Getherden, som ville försvara honom, delade samma öde, och, sedan Cardenio öfvermannat och mörbultat dem alla tre, lämnade han dem och gick med förnämt lugn att gömma sig bland bergen.
Sancho reste sig upp och, ursinnig öfver att så oförskyldt hafva fått stryk, vände han sig mot getherden för att hämnas på denne, sägande att det var hans fel, som icke underrättat dem, att mannen stundom hade anfall af vansinne; hade de bara vetat detta, skulle de hafva varit på sin vakt för att kunna freda sig för honom. Getherden svarade, att han nog hade sagt det och att det icke vore hans fel, om ej Sancho hört det. Sancho svarade igen, och getherden likaså, och slutet blef att de flögo hvarandra i lufven och bultade på hvarandra så, att, om icke D. Quijote skilt dem åt, skulle de alldeles ha gjort kål på hvarandra. Medan Sancho höll tag i getherden, sade han: »Låt mig hållas, Ers Nåd, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, ty af denne, hvilken är en ofrälsing som jag och icke är slagen till riddare, måtte jag väl efter behag få skaffa mig upprättelse för den skymf han tillfogat mig, och slåss med honom näfve mot näfve som cen ärlig karl.» — »Det är riktigt, sade D. Quijote, men jag vet att han ej har någon skuld i hvad som timat.»
Därmed återställde han fred mellan dem, och D. Quijote frågade getherden än en gång, om det vore möjligt att få reda på Cardenio; ty han hyste den största längtan att få höra slutet på hans historia. Getherden svarade honom detsamma som förut, nämligen att han icke bestämdt kände hans tillhåll; men att, om D. Quijote vandrade mycket omkring i trakten, måste han säkert finna honom, antingen klok eller galen.
Noter.
1 Då längre fram Cardenios födelseort omtalas för sin utmärkta hästafvel, är det otvifvelaktigt Córdoba som här menas. Jämf. sid. 114 not. 2. — Här må nu, så godt först som sist, nämnas att Cardenios berättelse är full verklighet: han själf hette med sitt rätta namn Cristóbal Calderón, Dorotea var Isabel de Alderete, Lucinda var Elena Osorio, och Fernando slutligen var ingen annan än Lope de Vega. Se närmare härom Máinez’ ofvan, sid. 12, not. 16, citerade arbete.
