berget, och Sancho var nära att dö af längtan att få språka med sin herre, men önskade att denne skulle göra början, på det han ej måtte öfverträda hans befallning; men, då han icke kunde uthärda en så lång tystnad, sade han till honom: »Herr D. Quijote, gif mig er välsignelse och mitt afsked, ty jag vill nu med detsamma återvända till mitt hem och till min hustru och till mina barn, med hvilka jag åtminstone får tala och språka om hvad jag vill; ty att begära att jag skall gå med Ers Nåd dag och natt i de här vildmarkerna och ej få tala med er när mig lyster, det är att begrafva mig lefvande. Om ödet ändå ville att djuren talade, som de gjorde på Isepeters tid[1], vore det ej så illa, ty då kunde jag med dem afhandla hvad som fölle mig in[2], och på sådant vis sträfvade jag väl med mitt hårda öde; för en svår sak är det och som icke kan bäras med tålamod, att fara efter äfventyr i hela sitt lif och inte få annat än att bli sparkad och hissad och trakterad med stenkastning och knytnäfslag, och ändå skall man ha lås för munnen och ej våga säga hvad man har på hjärtat, liksom om man vore stum.» — »Jag förstår dig nog, Sancho, svarade D. Quijote; du är färdig att dö af längtan att jag skall lösa det band jag lagt på din tunga: nåväl, anse det för upphäfdt och säg hvad du vill, dock med villkor att upphäfvandet räcker endast så länge vi vandra här i bergen.»
— »Ske alltså! svarade Sancho, blott jag nu får tala, ty sedan vete Gud hur det kan bli. Och för att genast vända mig denna lejd till godo, vill jag fråga: hvad angick det Ers Nåd att lägga sig så mycket ut för den där drottning Mademischa eller hvad hon heter? Eller hvad gjorde det till saken om den där Sabbat var hennes gode vän eller ej? Hade Ers Nåd gett sig till freds därmed, eftersom ni ej var hans domare, så tror jag nog att den galne hade gått vidare med sin historia, och då hade stenkastet och sparkarna och mera än sex munfiskar varit inbesparade.
— »Sannerligen, Sancho, svarade D. Quijote, hade du vetat, som jag vet, hvilken aktningsvärd och förnäm dam drottning Madásima var, så är jag viss på att du skulle ha sagt att jag visade stort tålamod, då jag icke krossade den mun, ur hvilken sådana smädelser kommo: ty det är en mycket stor smädelse att påstå eller ens tänka, att en drottning ligger inne med en plåsterprins. Sanna förhållandet är att den där mäster Elisabat, om hvilken den vansinnige talade, var en mycket klok man, som gaf särdeles goda råd och tjänade drottningen som hofmästare och läkare; men att tro att hon
- ↑ I Spanien kallade man förr den grekiske fabelförfattaren Æsopus för Isopete, och än i dag är formen Isopo allmänt gängse bland folket, för hvilket hans fabler ännu utgöra en älsklingsläsning.
- ↑ I de spanska upplagorna står här, att Sancho kunde språka med sin åsna om hvad som fölle honom in, och Máinez försvarar detta därmed att, om Sancho icke hade någon åsna just då, hoppades han på grund af D. Quijotes löfte att snart få en. Likaså uppmanar D. Quijote ett stycke längre fram sin vapendragare att för framtiden blott bekymra sig om att pådrifva sin åsna, men ej om saker som icke anginge honom, och Máinez vill bibehålla detta på den grund att, fastän Sancho ej i det ögonblicket hade sin åsna, så var ändå D. Quijotes förmaning lika lämplig. Oss synes det klart, att båda dessa ställen höra till dem, som Cervantes själf skulle hafva ändrat, om han haft tillgång till sitt manuskript, och vi hafva lämpat öfversättningen därefter. Jämför sid. 202 not. 4.
