214
varit hans älskarinna är en dumhet som förtjänar ganska svårt straff. Och på det du må inse att Cardenio icke visste hvad han sade, bör du märka att han redan var från vettet, när han yttrade det.»
— »Det är ju hvad jag påstår, sade Sancho, att det inte var värdt att fråga efter en galnings ord; ty hade lyckan inte stått Ers Nåd bi, utan låtit stenen träffa hufvudet så som den träffade bröstet, så hade vi just varit väl ute därför att vi skulle lägga oss ut för den där välsignade damen! Och minsann hade icke Cardenio gått fri såsom varande galen!»
— »Det vare sig mot kloka eller galningar är en vandrande riddare förbunden att taga sig an kvinnornas heder, af hvilket stånd de så månde vara, och huru mycket mera då drottningars af så högt stånd och värde som drottning Madásima var, hvilken jag ägnar särskild tillgifvenhet för hennes förträffliga egenskapers skull; ty, utom det att hon var skön, var hon därjämte mycket klok och mycket tålig i sina vedervärdigheter, af hvilka hon fick utstå många, och mäster Elisabats råd och umgängelse var henne till stor båtnad och tröst för att kunna med klokhet och tålamod bära sina lidanden. Häraf tog sig den okunniga och vrånga hopen anledning att säga och tro henne hafva varit hans älskarinna; men de ljuga, säger jag än en gång, och ljuga tvåhundradefaldt alla de som sådant tro eller påstå.»
— »Jag hvarken tror eller påstår det, svarade Sancho; det må de afgöra för sig; som de kokat få de supa; om de haft något för sig med hvarandra eller ej, ha de väl fått ansvara inför Gud därför; jag står utanför saken, jag vet ingenting, och sköter ej om att taga reda på andras angelägenheter, ty den som vill lura andra lurar ofta sig själf[1]; än mer, naken kom jag till världen och naken är jag än, så att här är för mig hvarken vinst eller förlust. Men om de också haft med hvarandra att göra, hvad rör det mig? Och mången tror sig få skinka, där det inte finns så mycket som en spik att hänga den på; men hvem kan stänga fria fältet med dörr? Hur mycket värre saker sade de ej om Vår Herre!»
— »Gud hjälpe mig, sade D. Quijote, för alla dumheter du radar upp, Sancho! Hvad ha alla dina ordstäf att göra med det vi språka om? Så visst du har ditt lif kärt, Sancho, så tig och befatta dig hädanefter med att sporra din åsna, men icke med sådant som ej angår dig, utan sök att begripa med alla dina fem sinnen, att allt hvad jag gjort, gör och skall göra har sina mycket goda grunder och stämmer alldeles
- ↑ Den som vill lura andra lurar ofta sig själf. I originalet lyder detta ordspråk: el que compra y miente, en su bolsa lo siente, och detta förklaras af Coll y Vehí så, att många af barnslig fåfänga skryta med att hafva köpt en vara till lägre pris än de verkligen betalat, och för att lura andra lura de således sig själfva, ty till slutet är det ändå deras egen börs som får vidkännas utgiften.
