Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/219

Den här sidan har korrekturlästs
215

med riddarväsendets regler, hvilka jag känner bättre än alla riddare i världen som bekänt sig till dem.»

— »Herre, svarade Sancho, är det också en riktig ridderskapsregel att vi på måfå skola irra omkring här i bergen, utan väg eller stig, för att söka en galning, som, när vi träffa på honom, kanske får lust att göra en ände på hvad han börjat, nämligen icke på sin historia, utan på Ers Nåds hufvud och mina refben, och rent fördärfva dem för oss?»

— » Tig, säger jag än en gång, Sancho, sade D. Quijote, ty jag gör dig veterligt att hvad som lockar mig till denna trakt är icke så mycket längtan att träffa den vansinnige som att här utföra ett dåd, hvarmed jag skall förvärfva oförgängligt namn och rykte i hela den kända världen; och det skall varda sådant, att jag därmed skall sätta inseglet på allt hvad som kan göra en vandrande riddare fullkomlig och vidtberömd.» — »Och är det dådet förenadt med stor farlighet?» sporde Sancho Panza. — »Nej, svarade han af den Sorgliga Skepnaden, ehuruväl spelet kunde gå så att vi sloge bom i stället för bataljon; men allt kommer att bero af din ifver.» — »Af min ifver?» sade Sancho. — »Ja, svarade D. Quijote, ty om du kommer fort tillbaka därifrån, dit jag ämnar sända dig, skall också mitt kval fort slutas och min härlighet begynna. Och, emedan det ej är rätt att längre hålla dig i ovisshet och afbidan rörande syftningen af mina ord, vill jag underrätta dig, Sancho, att Amadís af Gallien var en af de yppersta vandrande riddare. Dock, jag missade mig: han var icke en af dem, han var allenastående, den förste, den ende, mästaren för alla som på hans tid funnos i världen. Hin anamme D. Belianis och alla dem som säga, att han i något stycke gick upp mot Amadís! De misstaga sig, det svär jag på. Jag säger vidare att, när en målare vill blifva ryktbar i sin konst, sträfvar han att efterbilda originalen af de utmärktaste konstnärer han känner, och samma regel gäller för alla öfriga mera betydande kall och yrken, som lända staten till prydnad. Och likaså måste förfara och förfar den som vill vinna namn som klok och tålig, i det han efterliknar Ulysses, i hvars person och vedermödor Homerus målar oss en lefvande bild af klokhet och tålsamhet; liksom äfven Vergilius i Eneas’ person visade oss en from sons dygd samt en tapper och erfaren fältherres skarpsinnighet: de hafva icke skildrat och beskrifvit dem sådana de äro utan som de borde vara, på det att ett föredöme af lysande egenskaper måtte kvarstå för efterkommande. På alldeles samma sätt var Amadís en nord- och