Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens förra hälft.djvu/223

Den här sidan har korrekturlästs
219

mina oupphörliga, djupa suckar oupphörligt skola sätta löfven på dessa vilda träd i dallring, till ett vittnesbörd och ett tecken om det kval mitt marterade hjärta lider. O I landtliga gudomligheter, hvilka I än månden vara, som dväljens på detta otillgängliga ställe, hören denne olycklige älskares klagan, hvilken en långvarig skilsmässa och inbillad svartsjuka drifvit till dessa skrofliga klippor för att bland dem utgjuta sin jämmer och klagan öfver det hårda sinnelaget hos denna otacksamma sköna, som är slutet och fulländningen af allt hvad mänsklig skönhet heter! O I, nymfer och dryader, som hafven för vana att bebo bergens gömslen! må de lättfotade och ystra satyrerna, som, fast förgäfves, ägna eder sin kärlek, aldrig störa edert ljufva lugn, så visst som I viljen hjälpa mig att beklaga min olycka eller åtminstone icke tröttnen att åhöra den! Ack, Dulcinea af Toboso, du dag i min natt, du sällhet i mitt kval, du polstjärna på mina färder, du min lyckosamma stjärna! må Himlen så visst förläna dig medgång i allt hvad du begär af honom, som du betänker till hvilket ställe och hvilket tillstånd skilsmässan från dig bragt mig och som du med ett vänligt bemötande motsvarar hvad som tillkommer min trohet! Ack I ensliga träd, som från i dag skolen vara mitt sällskap i ensamheten, gifven mig med ett dallrande af edra grenar ett tecken, att min närvaro ej misshagar eder! Ack du min vapendragare, du min angenäme följeslage i goda och onda dagar, lägg väl på minnet hvad du här ser mig göra för att kunna förtälja och berätta det för henne, som är upphofvet till alltsammans.»

Med dessa ord steg han af Rocinante, tog i en handvändning af honom betsel och sadel, och, i det han med flata handen gaf honom ett slag öfver länden, sade han: »Dig gifver friheten den som själf är henne förutan, o du min gångare gode, lika utmärkt för bragder som olycklig genom ditt öde: gå hvart du vill; på din panna står skrifvet att hvarken Astolfs Hippogrif[1] kunde mäta sig med dig, ej heller den berömde Frontin[2]; som kom att stå Bradamante så dyrt.»

När Sancho såg detta, sade han: »Frid vare den, som nu fritog oss från besväret att afsadla grållen: det skulle minsann icke fattats klappar att gifva honom och berömmande ord att säga om honom. Men vore han här, skulle jag ej gå in på att någon afsadlade honom; därtill finnes ej något skäl, ty de allmänna frågorna[3] om att vara förälskad eller förtviflad anginge honom inte, eftersom hans herre hvarken var det ena eller andra; och hans herre, det var jag det, så länge

  1. Astolf flög på sin hippogrif (= grip delvis skapad som en häst) upp till paradiset, hvarifrån evangelisten Johannes på profeten Elias’ vagn förde honom till månen; där hämtade han Rolands i en flaska förvarade förstånd och flög sedan på hippogrifen åter ned till jorden, för att gifva detsamma tillbaka åt sin ägare. Allt detta enligt Ariostos Orlando Furioso, 34:e och följ. sånger.
  2. Hästen Frontin tillkämpade sig sköldmön Bradamante af den starke Rodomonte; men hvarför han egentligen skulle kommit att »stå henne så dyr» är svårt att säga, så framt ej därmed skulle menas att hon vann honom i hård strid.
  3. De allmänna frågorna äro en juridisk term för sådana frågor vid vittnesförhör, som afse att utreda, om den vittnande personen är i släktskap eller svågerskap med någondera parten, om han är opartisk och ej kan vänta nytta eller skada af sakens utgång, o. m. d. På detta ställe menar väl Sancho därmed helt enkelt, om vederbörande är förälskad eller ej.