222
teckningen då?» sporde Sancho. — »Aldrig äro Amadís’ bref undertecknade[1]», svarade D. Quijote. — »Det är bra, genmälde Sancho; men anvisningen måste nödvändigt undertecknas, och, om den sedan renskrifves, skall man påstå att namnteckningen är falsk, och jag blir utan några åsnor.» — »Anvisningen skall underskrifvas i själfva anteckningsboken, och, när då min brorsdotter får se den, skall hon icke göra svårighet vid att infria den; och hvad kärleksbrefvet angår, skall du låta underteckna det med Eder in i döden, Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och det gör föga till saken att det är skrifvet af en annan hand, ty, så vidt jag minnes, kan Dulcinea hvarken skrifva eller läsa och har aldrig i hela sitt lif sett min stil eller något bref af mig, ty vår kärlek har alltid varit platonisk och aldrig sträckt sig längre än till att se på hvarann i all tukt och ära, och äfven detta med så långa mellantider att jag sanningsenligt vågar svära på, att under tolf år som jag älskat henne mer än mina ögons ljus, hvilka i en framtid skola multna i jorden, bar jag icke råkat henne fyra gånger, och det är till och med möjligt att af dessa fyra gånger hon icke en enda gång märkt att jag betraktat henne, i sådan sedesamhet och afskildhet hafva hennes fader Lars Corchuelo och hennes moder Aldonza Nogales[2] uppfostrat henne.»
— »Åhå, sade Sancho, så att Lars Corchuelos dotter är vår härskarinna Dulcinea af Toboso, annars kallad Aldonza Larsdotter?» — »Hon är det, sade D. Quijote, och hon är den som förtjänar att vara härskarinna öfver hela världsalltet.» — »Jag känner henne väl[3], sade Sancho, och det kan jag säga att hon kan kasta stång i kapp med den starkaste dräng i hela byn. Vid all god gåfvas Gifvare! det är en duktig jänta, af äkta skrot och korn och manhaftig och som kan hålla reda på hvarje nu eller framdeles vandrande riddare, som har henne till käresta. Anfäkta hvad hon har för kraft i kroppen, och sådan röst sedan! Och det kan jag säga att en dag gick hon upp i klockstapeln i byn för att ropa hem några far sins drängar ifrån trädesåkern, och, fast de voro mer än en fjärdingsväg borta, hörde de henne lika bra som om de hade stått nedanför tornet, och det bästa med henne är att hon är icke det minsta buskablyg af sig, ty hon har mycket af hufvudstadsmamesell, så att alla skämtar hon med, och har hon sitt gyckel och skoj med allting. Nu säger jag, herr riddare af den Sorgliga Skepnaden, att Ers Nåd icke allenast kan och bör begå dårskaper för hennes skull, utan att ni med rättmätig grund kan förtvifla och hänga er, ty ingen som erfar det skall underlåta att
- ↑ Nunca las cartas de Amadís se firman står det i originalet. Det är dock möjligt, att de Amadís från början är tryckfel för de amores och att D. Quijote således velat säga, att kärleksbref aldrig undertecknas. Men hur som helst tyckes förf. hafva glömt, att i allmänhet bref, som finnas afskrifna eller aftryckta i en roman, icke behöfva underskrift.
- ↑ Corchuelo = en liten kork, Nogales = valnötträd.
- ↑ Trots allt hvad Sancho här uppdukar om sin bekantskap med Dulcinea, framgår det dock af ett ställe i 31:a kapitlet, att det mesta måtte hafva varit fria fantasier, uppgjorda för tillfället, ty där säges det uttryckligen, att, »ehuru han visste att Dulcinea var en bondjänta från Toboso, han dock aldrig i hela sitt lif hade sett henne.»
