224
af Toboso, är hon mig lika kär som den högbornaste prinsessa på jorden. Så är det, och icke alla poeter besitta i verkligheten älskarinnor, fast de hafva sådana under diktade namn. Tror du då att dessa Amarylliser, Fylliser, Silvior, Dianor, Galateor och allt hvad de heta, af hvilka böcker, folkvisor, rakstugor och skådebanor äro uppfyllda, verkligen voro damer af kött och blod och tillhörde dem, som besjungit och besjunga dem? Nej minsann, utan de flesta dikta de åt sig för att ha ett ämne åt sina verser och för att folk skall tro dem vara förälskade och sådana karlar, att de äga tillräckligt värde att vara det. Därför är det också nog för mig att tänka och tro att den förträffliga Aldonza Larsdotter är fager och ärbar; och hvad hennes börd beträffar, betyder det föga, ty man kommer nog icke att anställa någon rannsakan därom för att förläna henne någon krigarorden[1], och jag antager för min del att hon är den förnämsta prinsessan i världen. Du skall nämligen veta, Sancho, om du icke vet det förut, att två ting framför andra egga till kärlek, nämligen stor fägring och godt rykte, och dessa båda finnas i fullkomlig grad hos Dulcinea; ty i fägring kan ingen mäta sig med henne, och i godt rykte komma få henne nära. Och för att sammanfatta allt, tänker jag mig att allt hvad jag säger verkligen så förhåller sig, utan att något är för mycket eller för litet, och jag målar henne i min inbillning sådan jag önskar henne vara, så i skönhet som förnämhet; och hvarken Helena eller Lucretia eller någon annan af förgångna tiders berömda kvinnor bland greker, romare eller barbarer kommer henne nära eller kan jämföras med henne. Och så må enhvar säga hvad han vill, ty om jag för detta klandras af de okunniga, skall jag ej dömas hårdt ens af de stränga.»
— Jag tillstår att Ers Nåd har rätt i allt, svarade Sancho, och att jag är en åsna. Dock, jag förstår ej hvarför ordet åsna just kom i munnen på mig, efter man ej bör tala om rep i hängd mans hus. Men nu hit med brefvet, och farväl, ty jag ger mig af!»
D. Quijote framtog anteckningsboken, gick åt sidan och började att helt lugnt skrifva sitt bref; när det var färdigt, kallade han till sig Sancho och sade att han ville läsa upp det för honom, på det att han måtte lära sig det utantill, i fall han händelsevis tappade det på vägen, ty af hans otur kunde man befara allt. Därtill svarade Sancho: »Ers Nåd kan ju skrifva det två eller tre gånger här i boken, och gif mig den sedan, så skall jag nog taga vara på henne; men att tro att
- ↑ Härmed menas de tre spanska militär-ordnarna, Santiago-, Alcántara- och Calatrava-ordnen, hvilka förlänades blott åt sådana, som kunde styrka sig vara af gammal adel. Men, som de naturligt nog aldrig lämnats åt kvinnor, så hade D. Quijote fullkomligt rätt i, att man nog icke för sådan anlednings skull komme att företaga någon rannsakan om Dulcineas stamträd och anor.
