226
— »Den är bra, sade Sancho; var nu god och skrif under.» — »Det behöfs icke att underteckna anvisningen, sade D. Quijote, utan endast att sätta mitt bomärke[1], hvilket är så godt som namnteckning och är tillräckligt för tre åsnor, ja väl för tre hundra.» — »Jag litar på Ers Nåd, sade Sancho; om ni tillåter, går jag nu och sadlar Rocinante, och bered er alt gifva mig er välsignelse, ty jag tänker resa genast utan att se de narraktigheter, som Ers Nåd ämnar företaga sig; men jag skall säga att jag sett er göra så många, att jag ej begär flera.» — »Åtminstone begär jag, Sancho — och det därför att det är nödvändigt — begär jag, säger jag, att du ser mig naken och huru jag gör ett eller par dussin galna streck, och dem kan jag göra på mindre än en halftimme, på det att du må hafva sett dem med dina egna ögon och så med godt samvete må kunna svärja på de öfriga, som du ämnar lägga till; och jag försäkrar dig att du skall icke kunna omtala så många, som jag tänker göra.»
— »För Guds skull, herr riddare, låt mig slippa att se Ers Nåd naken; det skulle bedröfva mig allt för mycket, så att jag ej skulle kunna låta bli att gråta, och jag är sådan i hufvudet af de tårar jag fällde för grållen i natt som var, att jag inte är i stånd att begynna en ny gråt. Utan är Ers Nåd pickhågad på att jag skall se några galenskaper, så gör dem med kläderna på och sådana, som ej taga tid och som falla sig lägligast, så mycket hellre som ingenting dylikt behöfs för min skull, och, som jag redan sagt, det skulle inbespara tid för min återkomst, hvilken skall ske med alla de goda underrättelser som Ers Nåd önskar och förtjänar. Hvarom icke, må fröken Dulcinea hålla sig beredd, ty, om hon icke svarar som skäligt är, så svär jag högtidligt vid jag vet väl hvem, att jag med sparkar och örfilar skall få ett godt svar ur kroppen på henne; ty hvar i all världen skulle man tåla att en så berömd vandrande riddare som Ers Nåd slår sig på att bli galen utan någon slags anledning endast för en …? Måtte fröken bara icke tvinga mig att säga ifrån, ty vid Gud! kommer jag inte att sjunga rent ut och låta henne få höra sanningar i dussinvis, om Jag också icke får betalning därför! Ja, därtill är jag rätte mannen! Hon känner mig inte; ty, om hon det gjorde, skulle hon minsann ha nog af mig.»
— »På min ära, Sancho, sade D. Quijote, det tyckes som som om du icke vore stort klokare än jag.»
— »Jag är inte så förryckt, svarade Sancho, men jag är mer argsint af mig. Dock, för att lämna detta å sido, hvad
- ↑ Mitt bomärke. I äldre tider var det brukligt att efter själfva namnet, som alltid skrefs så läsligt som möjligt, tillägga de båda latinska propria manu = egenhändigt; men som dessa stodo där snart sagdt blott för formens skull, tog man sig större friheter med skrifningen af dem, så att de ofta blefvo alldeles oläsliga och slutligen urartade till ett slags krumelur, som dock hvar och en alltid skref på sitt en gang för alla antagna vis. Här i Sverige fanns detta bruk under vår storhetstid: riksförmyndarnes namn t. ex. äro alltid skrifna med deras vanliga handstil och mycket lättlästa, och krumeluren efteråt, som stundom är synnerligen invecklad, företer alltid samma formering. Så är det än i dag i Spanien, där samma bruk är allmänt gängse, och en antecknings äkthet styrkes där icke med att, som så ofta hos oss, klottra till namnet mer eller mindre oläsligt, utan genom den vidfogade krumeluren eller slängen, som på spanska kallas rúbrica och som, under sådana förhållanden samt vid brist på något lämpligare ord, torde kunna på svenska benämnas bomärke.
