skall Ers Nåd äta medan jag är borta? Ämnar ni göra landsvägen osäker liksom Cardenio och ta födan med våld af herdarne?»
— »Låt icke det bekymra dig, svarade D. Quijote, ty, äfven om jag hade annat, skulle jag ingenting äta utom de örter och frukter, som denna äng och dessa träd gifva mig; ty det är just det fina i mitt företag att icke äta och att åtaga mig andra lika stora besvärligheter.»
— »Farväl då! Men vet Ers Nåd hvad jag är rädd för? Jo, att jag icke hittar tillbaka till detta ställe, där jag nu lämnar er, så undangömdt som det ligger.»
— »Tag väl märke på trakten, så skall jag laga att jag ej aflägsnar mig härifrån, sade D. Quijote, och jag skall till och med låta mig angeläget vara att stiga upp på de här högsta klintarna för att se om jag kan upptäcka dig, när du kommer tillbaka. Men på det du icke må gå vilse och tappa bort mig, blir det ändå säkrast att du skär af några kvistar på de många ginstbuskar här finnas och strör ut dem här och där, tills du kommer ut på slättbygden; de skola sedan tjäna dig till visare och märken för att finna mig vid återkomsten, liksom Tesei tråd i labyrinten.»
— »Så skall jag göra», svarade Sancho Panza, och, sedan han afskurit några, bad han om sin herres välsignelse och tog afsked af honom, ej utan ymniga tårar å ömse sidor. Han satte sig upp på Rocinante, hvilken D. Quijote ifrigt anbefallde åt hans vård med tillsägelse att vara lika rädd om honom som om sig själf, och begaf sig på väg ner åt slätten, hvarunder han allt emellanåt utströdde ginstkvistarna, såsom hans herre hade rådt honom. Sålunda afreste han, ehuru D. Quijote ännu envisades med att han skulle se honom göra åtminstone två galna upptåg. Men han hade icke väl färdats hundra steg, förr än han kom tillbaka och sade: »Jag tillstår att Ers Nåd har talat mycket riktigt; ty, på det jag med godt samvete må kunna svärja på att jag har sett er göra narraktigheter, är det så godt att jag får se åtminstone en, ehuru den är rätt stor som jag sett, däruti att Ers Nåd stannar kvar här.» — »Var det icke det jag sade dig! svarade D. Quijote; vänta du, Sancho, så skall jag ha dem färdiga så fort som ett Fader Vår.» I största hast drog han af sig benkläderna, så att han vardt stående i bara skjortan, gjorde därpå i ett nu två luftsprång, därvid han i glädjen smällde med händerna mot fotsulorna, och två kullerbyttor, som blottade sådana saker, att Sancho, för att icke behöfva se dem en gång till, vände om med Rocinante
