232
Då föll det honom plötsligt in huru han skulle göra; han slet nämligen ett stort sjok ur de nedhängande skjortflikarna och slog elfva knutar därpå, den ena något större än de andra; detta tjänade honom till radband hela tiden han var där och hvarunder han läste en million Ave Maria[1]. Men hvad som mycket bekymrade honom var att han där i trakten ej fann någon make till Amadís eremit att bikta sig för och söka tröst hos. Han fördref därför tiden med att spatsera kring den lilla ängen och med att i trädens bark och på den fina sanden skrifva och rista en mängd verser, alla i öfverensstämmelse med hans sorgbundenhet, och några äfven till Dulcineas pris. Men blott följande voro, sedan man där anträffade honom, fullständigt bibehållna och läsbara:
så höga, blomstrande och gröna,
som här i denna nejden stå,
om fröjd de åt mitt kval ej röna,
för dem jag kan ju klaga få?
Min kvidan kommer ständigt åter,
allt om min smärta vittne bär.
Ja, riddarn Don Quijote gråter,
han sina tårar flyta låter,
ty fjärran är hans hjärtanskär
Dulcinea af Toboso.
sa väl i nätter som i dagar,
den trognaste af älskare,
som, dömd af Amors hårda lagar,
har lidit sådant ack och ve!
O, aldrig han sin sorg kan glömma;
de tårar, som han gjuter här,
han i ett vinfat kunde tömma,
så hejdlöst låter han dem strömma,
ty fjärran är hans hjärtanskär,
Dulcinea af Toboso.
och lyckliga bedrifter finna
med lans och svärd drog riddarn ut.
Men ack! hans grymma härskarinna
på hans förhoppning har gjort slut.
Af Amors skarpa pilar slagen,
(ty hårdhändt guden stundom är,)
- ↑ Detta ställe om det visserligen något egendomliga sätt, hvarpå D. Quijote ersatte bristen på radband, väckte genast anstöt hos Inkvisitionen och ändrades, sannolikt utan författarens vetskap, redan i den få månader efter den första utkomma andra upplagan på följande vis: »Dock, jag vet ju att de mesta han gjorde var att läsa böner och anbefalla sig åt Gud, och så vill äfven jag göra. Härvid tjänade honom till radband de stora galläpplena af ett korkträd, af hvilka han uppträdde tio i rad och till dem fogade ett större. Men hvad som mycket bekymrade honom o. s. v.» — De båda i Lissabon gjorda eftertrycken af samma år 1605 innehålla ännu den ursprungliga lydelsen, som också ger förklaringen på kortheten af D. Quijotes skjorta, såsom den beskrifves i kap. 35 här nedan.
