och utan uppehåll ett halft dussin örfilar i ansiktet och öfver näsan, så att den sprang alldeles i blod. När kyrkoherden och barberaren sågo detta, sporde de hvad som hade händt honom, efter han gick så illa åt sig. — »Hvad kan väl hända mig, svarade Sancho, annat än att jag i en handvändning, i ett ögonblick har mistat tre åsnor, hvardera så stor och stark som en borg!» — »Hvad vill det säga?» återtog barberaren. — Jag har mistat anteckningsboken, svarade Sancho, däri brefvet till Dulcinea stod och en af min herre undertecknad anvisning, i hvilken han ålade sin systerdotter att gifva mig tre åsnor af de fyra eller fem, som funnos hemma», och därvid berättade han dem förlusten af grållen.
Kyrkoherden tröstade honom och sade att, så fort han träffade hans herre, skulle han få denne att förnya åläggandet och skrifva den nya anvisningen på papper, såsom skick och bruk var, ty sådana, som skrefves i anteckningsböcker, godkändes och infriades aldrig. Härmed lät Sancho trösta sig och sade att, efter det var på det viset, gjorde förlusten af brefvet till Dulcinea honom icke något stort bekymmer, ty han kunde det nästan utantill, så att det kunde nedskrifvas ur minnet, hvar och när man ville.
»Läs upp det, Sancho, sade barberaren, så skola vi sedan skrifva det.»
Sancho dröjde en stund och klådde sig i hufvudet för att draga sig brefvet till minnes, och ställde sig än på den ena foten, än på den andra; emellanåt tittade han ner på marken, emellanåt upp till himlen, och, efter att nästan hafva tuggat af sig halfva fingerspetsen och pröfvat tålamodet hos de andre, som väntade att han nu skulle läsa upp det, sade han om en lång stund: »Vid Gud, herr licentiat! må hin ta allt hvad jag kommer ihåg af brefvet, fast i början stod det då: Höga och välfödda härskarinna.» — »Inte kunde det väl stå välfödda, sade barberaren, utan välborna eller högborna härskarinna.» — »Så är det, sade Sancho; sedan, om jag ej missminner mig: Den sårade, sömnlöse och den genomborrade kysser Eders Nådes händer, otacksamma och högst oigenkännliga sköna; och sedan stod där något om hälsa och ohälsa som han lät hälsa henne, och så rann det på vidare, tills det slutade med: Eder in i döden Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
De båda andre voro ej litet roade af Sanchos goda minne, prisade det mycket och bådo honom att läsa upp brefvet två gånger till, på det att äfven de måtte lära sig det utantill för
