236
att nedskrifva det i sinom tid. Sancho upprepade det ytterligare tre gånger, och för hvar gång sade han tre tusen nya orimligheter; därefter berättade han likaledes för dem hvad som angick hans herre, men han nämnde icke ett ord om hissningen, som han utstått där i värdshuset, dit han platt icke ville gå in. Han omtalade också, hurusom hans herre, när Sancho väl komme, som han ju skulle komma, med godt budskap till honom från fröken Dulcinea af Toboso, ämnade begifva sig i väg för att söka bli kejsare eller åtminstone monark, ty det hade de båda aftalat sinsemellan, och att blifva det vore något ganska lätt med hans personliga tapperhet och hans arms väldighet; och, när han blifvit det, skulle han gifta bort Sancho, ty då vore denne nog änkling, det kunde ej slå fel, och skulle ge honom till hustru en af kejsarinnans hofdamer, som vore arftagerska till ett rikt och stort herradöme på fastlandet, utan några öar, ty dem ville han nu icke veta utaf.
Detta allt sade Sancho med sådant allvar, allt emellanåt snytande sig om näsan, och med så stor enfald, att de båda andra på nytt råkade i förvåning, när de besinnade huru stark D. Quijotes galenskap hade varit, då den kunnat alldeles bemästra sig denne stackars karlens förstånd. De ville icke göra sig besvär med att taga honom ur hans villfarelse, emedan de tyckte det vara så godt att låta honom behålla den, då den på intet sätt skadade hans samvete; de sade honom därför, att han skulle bedja Gud för sin herres välgång, ty det kunde mycket väl slumpa till och låta sig göra att han med tidens lopp blefve kejsare, som Sancho sade, eller åtminstone ärkebiskop eller något annat lika förnämligt.
Därtill svarade Sancho: »Mina herrar, om lyckan rullade sitt hjul så, att min herre finge lust att inte bli kejsare, utan ärkebiskop, skulle jag nu vilja veta, hvad vandrande ärkebiskopar pläga ge sina vapendragare.» — »De pläga gifva dem, svarade kyrkoherden, något prebende eller pastorat, eller någon klockaresyssla som ger dem en god bestämd inkomst, utom offren som bruka uppskattas till lika mycket.» — »Men då är det nödvändigt, genmälde Sancho, att vapendragaren icke är gift och att han kan hjälpa till vid gudstjänsten åtminstone; och i sådant fall olycklig jag! ty jag är gift och känner icke en gång första bokstafven i ABC! Hur skall det då gå för mig, om min herre får det infallet att vilja bli ärkebiskop, och icke kejsare, såsom skick och sed är med vandrande riddare?» — »Var icke bekymrad, käre Sancho, sade bar-