beraren, ty vi skola i detta fall bedja och råda er herre, ja till och med göra det till en samvetssak för honom att blifva kejsare, och ej ärkebiskop, ty det blir nog bättre för honom, af den orsak att han är mera stridbar än lärd.» — »Det har jag också tyckt, svarade Sancho; ehuru jag må då säga, att han har skicklighet till allt. Flvad jag för min del tänker göra, är att bedja vår Herre att skicka honom på sådana håll, där han kan se sig själf bäst till godo[1] och där han kan göra mig de flesta nådesbevisningar.» — »Ni talar som en förståndig man, sade kyrkoherden, och kommer nog att handla som en god kristen. Men hvad som nu bör göras, är att styra om att få er herre ifrån den där onyttiga botöfningen, som ni påstår att han håller på med; och för att öfvertänka huru vi skola bära oss åt därmed, samt för att intaga vår middags- måltid, hvartill det nu är tid, är det så godt att vi gå in här på värdshuset.»
Sancho sade att de kunde gå in, men han skulle vänta där utanför och sedan säga dem orsaken, hvarför han ej ginge in och hvarför det icke tycktes honom lämpligt att gå in; dock bad han dem att skicka ut åt honom något att äta, och att det måtte vara något varmt, och likaledes hafre åt Rocinante. De gingo in, och efter en kort stund kom barberaren ut med mat åt honom.
När kyrkoherden och barberaren sedermera sinsemellan noga öfvervägt huru de skulle gå till väga för att ernå sin afsikt, kom den förre på en tanke, som var alldeles efter D. Quijotes smak och tillika lämplig för deras ändamål: han hade nämligen tänkt, sade han till barberaren, att kläda ut sig till vandrande fröken, och barberaren borde på bästa sätt styra ut sig som vapendragare, och så skulle de begifva sig till D. Quijotes uppehållsort. Där skulle han själf gifva sig ut för en bedröfvad och hjälpbehöfvande fröken och bedja D. Quijote om en ynnest, hvilken denne som en manhaftig vandrande riddare icke skulle kunna säga nej till; och den ynnest han tänkte begära, vore att D. Quijote skulle komma med henne, dit hon förde honom, för att afhjälpa en oförrätt, som en elak riddare tillfogat henne; på samma gång både hon, att han ej måtte yrka att hon skulle lyfta på sin slöja eller spörja henne något om hennes förhållanden, tills han skaffat henne upprättelse af den elake riddaren. Han trodde fullt och fast, tillade han, att D. Quijote skulle gå in på allt, hvarom man på slikt vis både honom, och sålunda kunde de få honom
- ↑ Stället lyder på spanska: que [Nuestro Señor] le eche á aquellas partes donde él mas se sirva, y adonde á mí mas mercedes haga. Antages él afse det föregående nuestro Señor, så blir öfversättningen: att skicka honom dit Honom (vår Herre) bäst behagar och där han kan göra mig de flesta nådebevisningar. Men i sådant fall hade ordet él alls icke behöft utsättas; där det nu står med rätt stark tonvikt synes det knappt kunna gälla någon annan än D. Quijote, och då blir öfversättningen, sådan den gifvits i texten här ofvan. Men näppeligen har man rätt att tolka stället så som det gjorts i ett par tyska öfversättningar, af hvilka den ena säger: »dass er ihm das Gottseligste in den Sinn geben möchte, wobei er auch mich am besten bedenken kann», och den andra: »Wo er dem Himmel am besten dienen und mir die meisten Gnaden erweisen kann».
