238
därifrån och föra honom hem till sig, där de skulle söka att se efter, om det funnes något botemedel för hans besynnerliga galenskap.
Noter.
1 Här, som på andra ställen, begår D. Quijote hvarjehanda förväxlingar så väl med personer som med saker, hvarvid det är ovisst, om dessa förväxlingar bero på en glömska af författaren, eller om denne med flit velat låta dem framstå som prof af D. Quijotes virrighet. Riktigt är alt enligt Ariosto Roland var sårbar endast på fotsulan, hvarför han alltid var angelägen om att skydda denna; men han gick dock ej, som här säges, med sju järnsulor, utan det var Ferragús som bar dem, ehuru icke som underlag på sina skor, utan som plattor framtill på kroppen, på det enda ställe där äfven han var sårbar.
2 Till hvad som i not. 5 på sid. 18 här ofvan sagts om Bernardo af Carpio må här tilläggas, att folkvisorna behandla Rolands slut på olika vis, i det de, som diktats efter spanska sägner, framställa detsamma såsom D. Quijote här gör, medan däremot andra, som följt franska källor, ansluta sig till den allbekanta Chanson de Roland och låta hjälten dö af sina sår efter nederlaget vid Roncevaux.
3 Se Ariostos Orlando Furioso, XXIII, str. 103, 119, 120. Medor var dock ej page åt Agramante, utan åt hjälten Dardinell, hvilken han visade en trohet, som utan Angelicas hjälp skulle hafva kostat honom lifvet. Jämf. nyss nämnda dikt XVIII, str. 168 och följ., XIX, str. 13, 17—26.
4 Detta är förmodligen en pik åt invånarna i Toboso, som på Cervantes’ tid till större delen voro morisker, men naturligtvis icke begagnade morisk, utan spansk dräkt; följaktligen hade Dulcinea aldrig sett en mor sådan han var »i sitt folks dräkt».
5Så står det i första och i de flesta andra upplagor. I somliga hafva däremot dessa ord ändrats till: sådan som hennes moder födde henne till världen, och detta kan visserligen tyckas förenligare med D. Quijotes dyrkan för Dulcinea; men å andra sidan får man ej glömma hans vid så många tillfällen ådagalagda virrighet, hvilken denna gång så mycket lättare kunde förledas att bruka orden i texten, som dessa utgöra en stående fras och kunna tänkas nästan af sig själfva hafva kommit på D. Quijotes läppar.
6 Den andre är sannolikt Phaeton. Jämf. hans grafskrift i Ovidii Metam. II, 328.
7 Detta ställe om det visserligen något egendomliga sätt, hvarpå D. Quijote ersatte bristen på radband, väckte genast anstöt hos Inkvisitionen och ändrades, sannolikt utan författarens vetskap, redan i den få månader efter den första utkomma andra upplagan på följande vis: »Dock, jag vet ju att de mesta han gjorde var att läsa böner och anbefalla sig åt Gud, och så vill äfven jag göra. Härvid tjänade honom till radband de stora galläpplena af ett korkträd, af hvilka han uppträdde tio i rad och till dem fogade ett större. Men hvad som mycket bekymrade honom o. s. v.»
