240
klädeskjol alldeles fullsatt med handsbreda och utuddade remsor af svart sammet och ett grönt sammetslifstycke med besättning af hvitt siden, hvilka båda plagg sågo ut att ha varit gjorda på kung Orres tid[1]. Kyrkoherden tillät icke att man utstyrde honom med fruntimmersslöja, utan tog på hufvudet en liten vadderad linnemössa, som han brukade ha om nätterna, och lindade öfver pannan cen svart sidenbindel, och med ett annat stycke gjorde han ett slags slöja, som fullkomligt dolde hans ansikte och skägg; ofvanpå alltsammans satte han sin hatt, som var så stor att den kunde tjäna honom till solskärm[2], tog så på sig kappan och satte sig efter fruntimmerssed tvärsides upp på mulåsnan. Barberaren satte sig äfven upp på sin, med ett skägg som räckte honom till midjan och skiftade mellan rödt och hvitt, enär, som sagdt, det var gjordt af en skäckig oxes svans.
De togo afsked af alla, äfven af den beskedliga Maritornes, som lofvade att, fastän hon vore en synderska, läsa ett radband, på det att Gud måtte förläna dem framgång i ett så svårt och kristligt värf som det de företagit sig. Men knappt hade kyrkoherden lämnat värdshuset, förr än han kom att tänka på att han hade gjort orätt i att kläda ut sig på sådant vis, emedan det vore opassande för en prästman att styra ut sig så, äfven om mycket berodde däraf. Han sade detta till barberaren och bad honom, att de måtte byta dräkter, ty det vore riktigare att denne föreställde den hjälpbehöfvande damen; han å sin sida ville spela vapendragaren, och sålunda skulle han mindre blottställa sin värdighet. Men ville barberaren ej gå in därpå, så vore han besluten att icke gå vidare, om också hin onde skulle taga D. Quijote.
Härunder kom Sancho fram, och, när han fick se de två så utstyrda, kunde han ej hålla sig från skratt. Barberaren gick emellertid in på allt hvad kyrkoherden begärde, och, medan de bytte förklädnad med hvarandra, undervisade prästen honom huru han skulle bära sig åt och hvad han skulle säga åt D. Quijote, för att förmå honom eller snarare tvinga honom att komma med sig och lämna den älsklingsplats han utvalt åt sig för sin fåfänga botöfning. Barberaren svarade att han nog skulle sköta bra om saken utan särskild undervisning. Just då ville han emellertid ej kläda om sig, utan först när de vore mera i D. Quijotes närhet; han lade därför ihop sin dräkt, kyrkoherden tog på sig sitt skägg, och de fortsatte sin väg under Sancho Panzas ledning. Denne berättade dem under tiden hvad som hade händt honom och D. Quijote med den
- ↑ I spanskan står: en tiempo del rey Wamba. Denne Wamba var verkligen en fullt historisk person, som under åren 672—680 regerade öfver Västgötariket i Spanien, hvilket utom detta land äfven omfattade Portugal och en del af södra Frankrike. Wamba var en duktig konung, och hans öden hafva gifvit anledning till många skaldestycken (bland dem ett drama af Lope de Vega: El Rey Wamba); men genom en egen skickelse har hans namn blifvit brukadt, såsom här i texten, till betecknande af en längesedan förfluten och förgäten tid.
- ↑ Enligt en kommentators anmärkning buro damerna då för tiden likadana filt- eller sammetshattar som herrarna. Kyrkoherden blef således i detta stycke trogen den valda förklädnaden.
