vansinnige, som de träffade i bergen, hvarvid han likväl förteg fyndet af kappsäcken och allt som fanns i den, ty, fastän enfaldig, var den gynnaren ändå tämligen sniken.
Följande dagen ankommo de till det ställe, där Sancho hade lämnat de utströdda kvistaraa som märken för att återfinna platsen, där han kvarlämnat sin herre; han kände genast igen sig och sade dem, att här vore ingången och att de gärna kunde taga på sig de andra kläderna, i fall så vore att det kunde göra något till hans herres befriande. De hade nämligen förut sagt honom, att på detta uppträdande och denna förklädnad berodde alltsammans, om man ville få hans herre ifrån det sorgliga lefnadssätt han utvalt, och de ålade honom nu strängeligen att icke för sin herre omtala hvilka de voro eller att han kände dem, och, om D. Quijote frågade honom, som han väl komme att göra, huruvida han framlämnat brefvet till Dulcinea, skulle han jaka därtill och säga, att, eftersom hon ej kunde läsa och skrifva, hade hon gifvit honom muntligt svar af innehåll, att hon befallde honom vid äfventyr af sin onåd att genast på ögonblicket infinna sig hos henne, emedan det vore för henne af stor vikt. Ty härigenom och genom det de ämnade säga honom ansågo de sig säkra om att kunna återföra honom till ett bättre lefnadssätt och förmå honom att genast bryta upp för att bli kejsare eller monark; hvad det anginge att han skulle bli ärkebiskop, vore ingenting att befara.
Allt detta åhörde Sancho uppmärksamt och inpräglade det noga i minnet samt tackade dem mycket för deras afsikt att tillråda hans herre att göra sig till kejsare, och ej till ärkebiskop; ty han hade nu för sig, att i fråga om att bete nådebevisningar åt sina vapendragare förmådde kejsare mera än vandrande ärkebiskopar. Han sade dem äfven att det vore så godt att han ginge förut för att söka rätt på D. Quijote och framföra till honom hans härskarinnas svar, ty redan det skulle nog vara tillräckligt för att få honom därifrån, utan att de behöfde göra sig så mycket besvär. Sanchos förslag behagade dem väl, och så beslöto de att vänta på honom, tills han komme tillbaka med underrättelse om att han funnit sin herre.
Sancho begaf sig in i bergsklyftorna och kvarlämnade de båda andra i en af dem, där en liten bäck rann fram med sakta lopp, medan andra klippor och några kringstående träd spridde en sval och behaglig skugga. De inträffade där en dag i augusti månad, och hettan var, som den plägar vara
