242
vid den tiden och i den trakten, mycket stor; klockan var tre på eftermiddagen; allt detta gjorde platsen så mycket trefligare, så att den inbjöd dem att där invänta Sanchos återkomst, såsom de ock gjorde.
Medan de båda nu lågo där i allsköns lugn och skugga, nådde till deras öron en röst, som, utan att ackompanjeras af något instrument, ljöd ljuft och behagligt. De förvånades icke litet däröfver, enär de tyckte att detta icke var ett ställe, där det kunde finnas någon som sjönge så väl; ty, om det också plägar sägas att i skog och mark finnas herdar med utmärkta röster, är sådant tal mera skalders öfverdrift än verklighet. De styrktes häri, när de märkte att det som de hörde sjungas var verser icke af obildade herdar, utan af personer med fin uppfostran, såsom det framgick af versernas lydelse, hvilken var som följer:
Ett kallt förakt.
Hvad ökat min sorg i min ensliga dal?
Ett svartsjukt kval.
Hvad pröfvar mitt tålamod hårdare än?
En fjärran vän.
Så hvarje dag, till plåga vaknad,
jag fåfängt väntar hoppets stund;
mig döda, i ett grymt förbund,
förakt och svartsjuka och saknad.
Ack, kärlek blott!
Hvem vållat mitt lifs och min iras betryck?
Blott lyckans nyck.
Hvem skådar min smärta, hvem sänder mig den?
Själf himmelen.
Hur lätt en dödlig så förtrycka
och döda honom alla dar!
ty hvarest finner han försvar
mot himmel, kärlek och mot lycka?
Ack, blott min död!
Hvad hindrar i kärleken allt svärmeri?
Att trolös bli.
Och sedan, hvad bortjagar all dess förtret?
Vansinnighet.
Ack nej! passioner ge ej vika
för andra läkemedels tvång.
Här nämnas alla på en gång:
död, otro, galenskap tillika.
