Timmen och årstiden, ställets enslighet, sångarens röst och skicklighet, allt väckte förvåning och nöje hos de båda åhörarna, som höllo sig stilla och väntade att få höra ännu mera; då de märkte att tystnaden räckte en stund, beslöto de emellertid att gå och uppsöka konstnären, som sjöng med så förträfflig röst. Men just som de skulle sätta det i verket, kom dem samma röst att stanna, ty den trängde på nytt till deras öron, sjungande följande sonett:
du redan lämnat jordens låga klot,
i himmelen man tagit dig emot
bland saliga, där kerubsharpan klingar.
skönt ombeslöjad tröst vid kvalens hot;
men ofta ligger Afund vid dess fot
och mången suck från ädla hjärtan tvingar.
och jaga bort ett fräckt bedrägeri,
som i din dräkt till vårt fördärf ses vaka.
skall världen, fjättrad af dess tyranni
och sänkt i tvedräkt, aldrig lugnet smaka.
Sången slöt med en djup suck, och de två lyssnade ånyo
uppmärksamt, om något mer skulle sjungas; men, när de
förnummo att tonerna hade förvandlats till snyftningar och
smärtsamma kvidanden, enades de om att taga reda på hvem den
olycklige var, hvars röst var lika vacker som hans klagan
rörande. De hade icke gått långt, när, vid det de veko om
ett klipphörn, de fingo se en man af samma växt och utseende
som Sancho skildrat för dem, när han berättade dem
Cardenios histora; men i stället för att spritta upp, när han
vardt dem varse, blef han lugnt sittande med hufvudet
nedlutadt öfver bröstet, likt en som är försjunken i sina tankar,
utan att slå upp ögonen för att betrakta dem mer än första
gången, när de kommo oförvarandes. Kyrkoherden, som hade
ett värdigt sätt att yttra sig och som redan hade kunskap om
hans olycka, emedan han känt igen honom på beskrifningen,
gick fram till honom samt bad och öfvertalade honom i korta,
men förståndiga ordalag att upphöra med detta eländiga lef-
